Jag har alltså en vän som samlar stenar, eller, jag vet egentligen inte om hon samlar på stenarna eller minnena kring stenarna i sig. Stenarna är dock den fysiskt konkreta delen av samlandet. Så, när jag åkte till Skottland i höstas så frågade hon om jag inte kunde hålla utkik efter någon sten, vilket jag lovade att göra – med reservation för mitt oerhört värdelösa minne när det kommer till saker som är viktiga.

Slutet av vår tur i Skottland spenderade vi i Edinburgh – vi lyckades under en hel dags vandrande ta oss genom en enda gata i stan. Är inte det imponerande så säg! Anledningen till vår geografiskt korta resa den dagen var att det fanns många förtrollande saker längs den gatan i och med att vi var där mitt i festival-månaden.

Vi bodde lite utanför stan, vid Leith Docks, på Premiere Inn – ett alldeles lagom hotell att övernatta på. Har man dessutom kids så hade de ett lekland för dem med videoövervakning i restaurangdelen för föräldrarnas lugn. Praktiskt i lilla landet storebror. Som namnet på området avslöjar så var det en hamn, just vid hotellet var det dock ingen hamn utan bara en brant stenklädd sluttning ner mot vattnet. Min kära Nokia E70 gjorde inte mycket nytta den kvällen jag gav mig ut för att leta en liten sten (se nedan) däremot har David Stewart tagit en lite finare bild i området.

Eftersom jag är jag så kunde jag naturligtvis inte plocka en sten där uppe vid kanten utan jag måste så klart försöka ta mig ned för de sluttande, blöta, hala stenarna och ta en sten nere vid vattnet. Min käre far var med på promenaden och satte väl hjärtat i halsgropen 37 gånger innan jag ens börjat försöka ta mig ner. När jag väl började försöka gå ned så hände naturligtvis det oundvikliga och fotfästet försvann. Jag minns inte riktigt hur jag föll, men på fars uttryck lät det ungefär som han trodde jag skulle spräcka skallbenet på sju ställen. ;) Ramlade gjorde jag och det var lite mer spännande än nödvändigt.

Väl nere vid vattnet så upptäckte jag att om man har stora stenblock som är fästa (gjutna?) i en brant lutning och tidvattnet sköljer in och ut så finns det inte alls så många lösa stenar som man först kan tro i ett så stenigt område. Jag fick gå runt ett bra tag för att ens hitta en kantig och hemsk sten. Stenen har dock en historia, och som jag nämnde ovan så har jag en liten aning om att det är historian som är viktig.

Så, stenen finns och jag vet vart den är. Nu ska jag bara komma ihåg att lämna ifrån mig den!