Ibland kommer man på saker av de mest underliga anledningar. I veckan var jag på dåligt humör en kväll och fick för mig att ta ut mina aggressioner på badrumsgolvet. Sagt och gjort. Jag handskurade badrumsgolvet, rengjorde alla vattenlås och donade lite sådär. Det var väl inget speciellt med det egentligen, men för att kunna skura golvet så fick jag ju lov att flytta på allt som stod där inne – däribland min necessär. I necessären hittade jag en sten som jag helt hade glömt bort att jag har i min ägo. Kanske har den som ska få stenen också glömt det, eller så tycker hon att jag borde komma ihåg att ge den till henne för egen maskin.

Jag har alltså en vän som samlar stenar, eller, jag vet egentligen inte om hon samlar på stenarna eller minnena kring stenarna i sig. Stenarna är dock den fysiskt konkreta delen av samlandet. Så, när jag åkte till Skottland i höstas så frågade hon om jag inte kunde hålla utkik efter någon sten, vilket jag lovade att göra – med reservation för mitt oerhört värdelösa minne när det kommer till saker som är viktiga.

Slutet av vår tur i Skottland spenderade vi i Edinburgh – vi lyckades under en hel dags vandrande ta oss genom en enda gata i stan. Är inte det imponerande så säg! Anledningen till vår geografiskt korta resa den dagen var att det fanns många förtrollande saker längs den gatan i och med att vi var där mitt i festival-månaden.

Vi bodde lite utanför stan, vid Leith Docks, på Premiere Inn – ett alldeles lagom hotell att övernatta på. Har man dessutom kids så hade de ett lekland för dem med videoövervakning i restaurangdelen för föräldrarnas lugn. Praktiskt i lilla landet storebror. Som namnet på området avslöjar så var det en hamn, just vid hotellet var det dock ingen hamn utan bara en brant stenklädd sluttning ner mot vattnet. Min kära Nokia E70 gjorde inte mycket nytta den kvällen jag gav mig ut för att leta en liten sten (se nedan) däremot har David Stewart tagit en lite finare bild i området.

Eftersom jag är jag så kunde jag naturligtvis inte plocka en sten där uppe vid kanten utan jag måste så klart försöka ta mig ned för de sluttande, blöta, hala stenarna och ta en sten nere vid vattnet. Min käre far var med på promenaden och satte väl hjärtat i halsgropen 37 gånger innan jag ens börjat försöka ta mig ner. När jag väl började försöka gå ned så hände naturligtvis det oundvikliga och fotfästet försvann. Jag minns inte riktigt hur jag föll, men på fars uttryck lät det ungefär som han trodde jag skulle spräcka skallbenet på sju ställen. ;) Ramlade gjorde jag och det var lite mer spännande än nödvändigt.

Väl nere vid vattnet så upptäckte jag att om man har stora stenblock som är fästa (gjutna?) i en brant lutning och tidvattnet sköljer in och ut så finns det inte alls så många lösa stenar som man först kan tro i ett så stenigt område. Jag fick gå runt ett bra tag för att ens hitta en kantig och hemsk sten. Stenen har dock en historia, och som jag nämnde ovan så har jag en liten aning om att det är historian som är viktig.

Så, stenen finns och jag vet vart den är. Nu ska jag bara komma ihåg att lämna ifrån mig den!

Jag tycks ha börjat samla utkast på hög här i wordpress. Det blir tre, fyra rader med text och sedan så fastnar jag. Jag kommer inte vidare än hur jag bryter och bänder. Jag började vid något tillfälle att spara utkast i hopp om att jag skulle återkomma till dem och skriva färdigt. Jo, tjena.

Nu har jag dessutom renast i min utkast-hög. Jag är så duktig. Lite vinter-städning är aldrig fel. Kvar finns nu en skojig kontaktannons som jag inte vet om jag kommer att publicera någon gång – den används eventuellt av den jag skrev den till. Det finns en dålig början till en alldeles för komplicerad historia om varför petras grannar har persiennerna fördragna – en utmaning jag fick av Mia* för länge, länge sedan – vi får se om jag börjar om på den vad det lider… med lite lägre ambitionsnivå! Sist av allt finns en statusuppdatering  – från början av januari. Jag har inte orkat läsa igenom det inlägget igen, så det kanske raderas även det när jag väl orkar läsa skiten.

Så, jag kan lätt konstatera att det här med utkast – det är inte riktigt något för mig. Det blir helt enkelt för lätt att låta bli. Dessutom så bjuder det ju in till att hafsa runt och göra sjutton saker samtidigt, vilket alls inte är positivt för mig nu. Jag tror att jag behöver att komma tillbaka till den tid då jag kunde fokusera på en sak utan att bli stressad över att jag ”bara” gör den.

Därför tror jag att jag eventuellt, kanske, möjligtvis har bestämt mig för att sannolikt börja skriva oerhört mycket mer menlösa saker här – bara för att komma igång och ha fokus på skrivandet. Se bara på det här inlägget, jag har nu fokuserat på det i över fem minuter, och skrivit på det utan att kasta mig över något annat när jag tänker på hur jag ska fortsätta. Det går ju faktiskt det här om jag ger mig fan på det.

Jag har faktiskt skrivit en ofantligt massa e-brev den senaste tiden – det är i och för sig slut med det nu, men det var vissa av de breven som jag lade ner rätt mycket tid på. Visst, det var bara svammel rakt igenom, men det betydde ändå att jag stannade upp och fokuserade på en sak under en längre period än 2 sekunder. Det är rätt behagligt, när man väl kommer över tröskeln till att göra det.

Så, har du otur har du en mängd dravel att se fram emot på den här bloggen framöver. Med lite tur så kanske jag hittar tillbaka till att skriva med vettigt språk också, det vore verkligen inte helt fel – att börja sammanlänka stycken mer än 3 ord djupt i en mening. Vi får se hur det blir med den saken helt enkelt.

Jag kom just ihåg att jag för längesedan efterlyste teman att skriva om. Det måste ju finnas massor av sånt i blogg-världen – det finns ju fototriss så det borde ju finnas massor med andra saker också. Tycker jag.