Ibland går saker enkelt och smärtfritt, ibland vaknar man lätt bakis och det går inte riktigt som man tänkt sig…

Eftersom jag flyttat över landstingsgränser så måste tydligen mina rullstolar byta också byta landsting - eller lämnas tillbaka till sina föräldrar i förra landstinget. Det här hade jag inte riktigt någon aning om, vilket kanske inte är så förvånande när jag inte hade sökt information om det. Jag undrar om det finns någon skrift om saker man ska tänka på när man byter landsting. Det finns nog en miljon saker jag gjort fel eller glömt i min flytt. Nåväl, nu var det meningen att det här inlägget skulle handla om min rullstol. Fel! Mina rullstolar!

Efter lite telefonsamtal med någon på hjälpmedelscentralen så hade jag fått en tid kl 10 på förmiddagen. En alldeles lagom tid vilken dag som helst - jag skulle få sova ut lite på morgonen och sedan skutta på tuben och iväg. Nu blev förberedelserna dock lite annorlunda. Istället för att åka hem efter jobbet och kika om den andra rullstolen ens hade luft i däcken så att den kunde rulla så passade Jed och jag på att ta en Guinness på därför avsedd pub. Dessutom råkade dagen vara en torsdag så, det var quizz night och tydligen måste man vara med på sådant. Jag kom hem lite senare än tänkt och med några fler Guinness innanför västen än vad kanske var lämpligt. Sånt som händer. På fredagen vaknade jag vid 07 och kunde inte somna om. Tjugo över så klev jag upp och satte mig att glo på datorn en stund. Ytterligare någon timma senare så var det så dags att ta sig iväg.

Den gamla rullstolen hade alldeles lagom luft för att undvika att rulla på fälgarna, men mycket mer var det inte. Att rulla med två rullstolar var förvånansvärt lätt, så jag bestämde mig för att ringa och säga åt Jed att han inte alls behövde hjälpa mig när jag väl kom fram till tuben. Det visade sig dock att det var en förhastad slutsats.

Eftersom jag tyckte att det var så smidigt att åka med två rullstolar så bestämde jag mig för att inte ta hissen ner till plattformen, utan istället ta den rätt branta backen ner. Det var såhär i retrospekt kanske inte ett av mina intelligentare infall. En tredjedel ner i backen så insåg jag att jag höll alldeles för hög hastighet. Att bromsa fungerade inte vidare effektivt när det var såpass brant för det gick inte att få tillräckligt med tryck på däcken utan de gled istället bara över ytan. (Jag åkte alltså på så sätt att jag satt i den bakre rullstolen och lutade mig fram och försökte bromsa med hjulen på den främre.)

Jag fick också för mig att det fanns en kant längst nere i backen där ett galler är placerat och todde därför att jag skulle stå allvarligt på näsan om jag kom i hög hastighet där - därför bestämde jag mig för att hastigheten snabbt måste sänkas. Efter att ha försökt på lite olika sätt så bestämde jag mig för den drastiska modellen: Jag lyfte upp den främre rullstolen med en arm och släpade den som ett ankare med däcken ställda ortogonalt mot färdriktningen. När jag fått ner farten lite så tog jag sikte på det solida stålräcket som kantade backen och körde helt sonika in i det - med handen först så att jag kunde fånga upp lite av kraften innan fotbågen small in i räcket.

De ljud som uppstår när man använder en rullstol som ankare och samtidigt kör rätt in i en stålvägg är inte helt diskreta, därför mötte jag blickar från i princip alla på plattformen när jag kikade upp för att fortsätta färden ner mot den. Som vanligt var jag mycket noga med att inte komma ihåg några ansikten - på så sätt slipper jag tycka att det är pinsamt om jag skulle komma i närheten av samma personer igen. När jag var nere på plattformen och kände mig säker igen så ringde jag min “ledsagare” och sa att jag nog behövde hjälp ändå…

På hjälpmedelscentralen var det mest bara tråkigt. Vi satt där och tråkade i princip hela förmiddagen. Inget speciellt alls hände. Lite lustigt är det dock att man för att kunna åka på trottoaren ner till dem måste åka upp på den via en trottoarkant. Är inte det så pinsamt ogenomtänkt så man bara vill dö så säg!

Mina rullstolar fick i alla fall till slut nya adoptivföräldrar. De nya föräldrarna var dock oerhört beskyddande så de vägrade släppa iväg stolarna utan broms. De ville även haka på tippskydd, men där sade jag stopp. Jag såg inte riktigt meningen med att de skulle montera på något som aldrig funnits på stolarna för att jag, så fort jag kommit ut genom dörrarna, skulle montera bort grejorna igen. Så, jag slapp skräpet!

Den gamla rullstolen, som faktiskt gått och blivit 10 år, hade rätt mycket skavanker. Den fick nytt ryggskydd och nya fälgar - tydligen var visst några ekrar här och där av. “Oops”. Den nya rullstolen bedömdes dock vara i fint skick. Vilket är lite ironiskt. (Se framtida inlägg.)