Jag har alltså en vän som samlar stenar, eller, jag vet egentligen inte om hon samlar på stenarna eller minnena kring stenarna i sig. Stenarna är dock den fysiskt konkreta delen av samlandet. Så, när jag åkte till Skottland i höstas så frågade hon om jag inte kunde hålla utkik efter någon sten, vilket jag lovade att göra – med reservation för mitt oerhört värdelösa minne när det kommer till saker som är viktiga.

Slutet av vår tur i Skottland spenderade vi i Edinburgh – vi lyckades under en hel dags vandrande ta oss genom en enda gata i stan. Är inte det imponerande så säg! Anledningen till vår geografiskt korta resa den dagen var att det fanns många förtrollande saker längs den gatan i och med att vi var där mitt i festival-månaden.

Vi bodde lite utanför stan, vid Leith Docks, på Premiere Inn – ett alldeles lagom hotell att övernatta på. Har man dessutom kids så hade de ett lekland för dem med videoövervakning i restaurangdelen för föräldrarnas lugn. Praktiskt i lilla landet storebror. Som namnet på området avslöjar så var det en hamn, just vid hotellet var det dock ingen hamn utan bara en brant stenklädd sluttning ner mot vattnet. Min kära Nokia E70 gjorde inte mycket nytta den kvällen jag gav mig ut för att leta en liten sten (se nedan) däremot har David Stewart tagit en lite finare bild i området.

Eftersom jag är jag så kunde jag naturligtvis inte plocka en sten där uppe vid kanten utan jag måste så klart försöka ta mig ned för de sluttande, blöta, hala stenarna och ta en sten nere vid vattnet. Min käre far var med på promenaden och satte väl hjärtat i halsgropen 37 gånger innan jag ens börjat försöka ta mig ner. När jag väl började försöka gå ned så hände naturligtvis det oundvikliga och fotfästet försvann. Jag minns inte riktigt hur jag föll, men på fars uttryck lät det ungefär som han trodde jag skulle spräcka skallbenet på sju ställen. ;) Ramlade gjorde jag och det var lite mer spännande än nödvändigt.

Väl nere vid vattnet så upptäckte jag att om man har stora stenblock som är fästa (gjutna?) i en brant lutning och tidvattnet sköljer in och ut så finns det inte alls så många lösa stenar som man först kan tro i ett så stenigt område. Jag fick gå runt ett bra tag för att ens hitta en kantig och hemsk sten. Stenen har dock en historia, och som jag nämnde ovan så har jag en liten aning om att det är historian som är viktig.

Så, stenen finns och jag vet vart den är. Nu ska jag bara komma ihåg att lämna ifrån mig den!

Så, sist jag skulle ut och resa praktiserade jag detta mycket väl. Det blev sista tåget hem. Jag satte mig att spela Lego Starwars med Mimmi i väntan på att avgångstiden skulle komma närmare. Helt plötsligt var klockan lite mer än jag hade tänkt och varken jag eller Claes hade riktigt koll på läget. Nåväl, jag hann till stationen och var där säkert 8 minuter innan tåget skulle avgå. Då upptäckte jag att jag inte hade någon plånbok med mig!

Efter lite tankeverksamhet och letande så insåg jag att plånboken låg hemma på skrivbordet – jag hade använt några av lösenorden i den alldeles innan jag åkte och sedan glömt flytta tillbaka den till rullstolen. Nåväl, Claes köpte snällt en biljett och jag kom med tåget. Resan avlöpte smärtfritt förutom att jag inte lyckades lösa Sigtunahems reklam-sudoku! Väldigt dåligt av mig och jag orkade inte ta med mig det hem heller.

När jag väl kom till Stockholms Central så satte förvirringen i. Jag klev av tåget alldeles vid hissen, men förvirrade mig och fick åka ända bort till hissen på andra sidan perrongen innan jag hittade en hissskylt. Aja, ingen fara, jag kom ju ner i alla fall. Femtio meter senare blev det stopp. Dörren jag ville igenom vägrade öppna sig, så jag fick helt enkelt åka genom den andra dörren. Inte direkt farligt, men ack så irriterande.

Ungefär här i resan så gick det upp för mig att klockan var ganska mycket så jag tittar noggrant om min favvokassa är öppen vid ingången till tunnelbanan – ÖPPET lyser med stor grön text. Perfekt! När jag kommer fram till kassan så står det däremot en liten skylt ”kassan stängd”. Jahapp! Bara att vända om och åka runt hela gänget kassor till tråk-kassan på andra sidan.

Väl igenom grinden så visar det sig att hissen är ur funktion. Suck! Jag tar rulltrappan ner till de nedre spåren och åker till rulltrappan som går upp till de övre spåren – bara för att inse att den står stilla. Jag backar ur rulltrappan och åker mot hissarna istället. De var snälla nog att fungera och jag kunde således ta mig upp till mitt spår och sedan vidare hemåt.

Så, nu vet du hur du ska göra om du ska resa lika världsvant som jag gör!

Eftersom jag flyttat över landstingsgränser så måste tydligen mina rullstolar byta också byta landsting – eller lämnas tillbaka till sina föräldrar i förra landstinget. Det här hade jag inte riktigt någon aning om, vilket kanske inte är så förvånande när jag inte hade sökt information om det. Jag undrar om det finns någon skrift om saker man ska tänka på när man byter landsting. Det finns nog en miljon saker jag gjort fel eller glömt i min flytt. Nåväl, nu var det meningen att det här inlägget skulle handla om min rullstol. Fel! Mina rullstolar!

Efter lite telefonsamtal med någon på hjälpmedelscentralen så hade jag fått en tid kl 10 på förmiddagen. En alldeles lagom tid vilken dag som helst – jag skulle få sova ut lite på morgonen och sedan skutta på tuben och iväg. Nu blev förberedelserna dock lite annorlunda. Istället för att åka hem efter jobbet och kika om den andra rullstolen ens hade luft i däcken så att den kunde rulla så passade Jed och jag på att ta en Guinness på därför avsedd pub. Dessutom råkade dagen vara en torsdag så, det var quizz night och tydligen måste man vara med på sådant. Jag kom hem lite senare än tänkt och med några fler Guinness innanför västen än vad kanske var lämpligt. Sånt som händer. På fredagen vaknade jag vid 07 och kunde inte somna om. Tjugo över så klev jag upp och satte mig att glo på datorn en stund. Ytterligare någon timma senare så var det så dags att ta sig iväg.

Den gamla rullstolen hade alldeles lagom luft för att undvika att rulla på fälgarna, men mycket mer var det inte. Att rulla med två rullstolar var förvånansvärt lätt, så jag bestämde mig för att ringa och säga åt Jed att han inte alls behövde hjälpa mig när jag väl kom fram till tuben. Det visade sig dock att det var en förhastad slutsats.

Eftersom jag tyckte att det var så smidigt att åka med två rullstolar så bestämde jag mig för att inte ta hissen ner till plattformen, utan istället ta den rätt branta backen ner. Det var såhär i retrospekt kanske inte ett av mina intelligentare infall. En tredjedel ner i backen så insåg jag att jag höll alldeles för hög hastighet. Att bromsa fungerade inte vidare effektivt när det var såpass brant för det gick inte att få tillräckligt med tryck på däcken utan de gled istället bara över ytan. (Jag åkte alltså på så sätt att jag satt i den bakre rullstolen och lutade mig fram och försökte bromsa med hjulen på den främre.)

Jag fick också för mig att det fanns en kant längst nere i backen där ett galler är placerat och todde därför att jag skulle stå allvarligt på näsan om jag kom i hög hastighet där – därför bestämde jag mig för att hastigheten snabbt måste sänkas. Efter att ha försökt på lite olika sätt så bestämde jag mig för den drastiska modellen: Jag lyfte upp den främre rullstolen med en arm och släpade den som ett ankare med däcken ställda ortogonalt mot färdriktningen. När jag fått ner farten lite så tog jag sikte på det solida stålräcket som kantade backen och körde helt sonika in i det – med handen först så att jag kunde fånga upp lite av kraften innan fotbågen small in i räcket.

De ljud som uppstår när man använder en rullstol som ankare och samtidigt kör rätt in i en stålvägg är inte helt diskreta, därför mötte jag blickar från i princip alla på plattformen när jag kikade upp för att fortsätta färden ner mot den. Som vanligt var jag mycket noga med att inte komma ihåg några ansikten – på så sätt slipper jag tycka att det är pinsamt om jag skulle komma i närheten av samma personer igen. :) När jag var nere på plattformen och kände mig säker igen så ringde jag min ”ledsagare” och sa att jag nog behövde hjälp ändå…

På hjälpmedelscentralen var det mest bara tråkigt. Vi satt där och tråkade i princip hela förmiddagen. Inget speciellt alls hände. Lite lustigt är det dock att man för att kunna åka på trottoaren ner till dem måste åka upp på den via en trottoarkant. Är inte det så pinsamt ogenomtänkt så man bara vill dö så säg!

Mina rullstolar fick i alla fall till slut nya adoptivföräldrar. De nya föräldrarna var dock oerhört beskyddande så de vägrade släppa iväg stolarna utan broms. De ville även haka på tippskydd, men där sade jag stopp. Jag såg inte riktigt meningen med att de skulle montera på något som aldrig funnits på stolarna för att jag, så fort jag kommit ut genom dörrarna, skulle montera bort grejorna igen. Så, jag slapp skräpet!

Den gamla rullstolen, som faktiskt gått och blivit 10 år, hade rätt mycket skavanker. Den fick nytt ryggskydd och nya fälgar – tydligen var visst några ekrar här och där av. ”Oops”. Den nya rullstolen bedömdes dock vara i fint skick. Vilket är lite ironiskt. (Se framtida inlägg.)