En sak till minns jag – jag kommer ihåg vilket lag jag spelade i! Alla lag hade så klart namn efter tokigt coola klubbar. Det var allt från allsvenska klubbar till balla utländska saker. Jag visste såklart inte vad hälften av lagen var – jag har aldrig riktigt gillat fotboll – men jag hamnade i ett lag med svenskt namn. Jag hade aldrig ens hört talas om det, trots att de vann SM-Guld säsongerna 72 och 73 (åtta år innan jag föddes)! De vann även svenska cupen däromkring 70 och 71 kanske. (Nej, jag orkar inte googla det, så viktigt är det inte). Nåväl klubben var i alla fall Åtvidabergs FF.

Det var därför lite skoj att jag idag kunde läsa att ÅFF gått upp i allsvenskan igen efter 27 långa, långa, långa år! Det är nog den enda fotbollsnyhet som gjort mig lite glad på riktigt – mest för att jag hade ett, om än tunt, band till dem!

GRATTIS ÅFF säger jag!

Samtal som förändrar
Vid Slussen och i Kungsängen Studentrabatt

Social Fobi
Livanda – KBT på Internet. Program mot panikångest, social fobi, oro

Ehm… vad ska man säga :P

Det är inte utan att jag blir lite sugen på att vara 19 år och fylld av all den ångesten igen när jag kikar på bloggen. Den är liksom utsmyckad för att fyllas med långa, ångestfyllda texter. Det lär dock inte bli några sådana här. Jag vet inte riktigt vad jag ska fylla skiten med istället, så det blir väl till att fundera lite och återkomma när jag tänkt igenom det hela. Mer sannolikt är väl i och för sig att jag glömmer bort det och inte bloggar på tre månader igen.

Jag tror för övrigt inte det här temat kommer att leva så länge på bloggen, men tja… jag orkar inte pula själv och det tycks vara helt omöjligt att hitta något vettigt preproducerat.

Jag saknade massor av funktioner som man kan göra med bokmärkena i firefox och kände inte att jag drog några fördelar av tjänsten. Så, iväg med skiten. Tyvärr så behagade de ju inte lämna tillbaka mina bokmärken som jag överlåtit dem till deras tjänst… Jag fick en osorterad hög. Det tog en stund, men nu har jag ordning på grejorna igen. Äntligen

För att ge sig på ett sådant lån så lär man sannolikt ha försökt skaffa pengar på annat sätt först, utan större framgång – eller så behöver man kanske än mer pengar. Nåväl. Vi kan konstatera att man nog har rätt stor panik över sin ekonomi i alla fall. Den första fallgropen man hamnar i är sannolikt att det bara kostar 400kr. Jag tror inte man tänker på att man ska betala tillbaka 3400kr, inte 400kr, när månaden är till ända!

Att pröjsa 400 kr för 3000 kr innebär att du har strax över 13% ränta – PER MÅNAD!!! Låt oss säga att dina ekonomiska bekymmer inte är tillfälliga, du kanske får problem att betala tillbaka det hela under ett helt år – det är ju faktiskt inte otroligt – ja då blir det inte 400kr du får betala i räntekostnad, det blir lite mer. Eftersom banken vi lånar ifrån försöker framstå som snälla så räknar vi bara med ränta på ränta, vi höjer inte räntan för ränteskulden, vi måste ju tänka på vår image som snäll bank.

Så, vad kostar det då på ett år? Jo, låt säga det är 13% ränta och samma ränta på räntan (med förklaringen ovan) så kostar det oss 10 000kr på ett år – i bara räntekostnader! Sedan ska vi ju betala tillbaka det ursprungliga lånet också – det var ju 3000kr. Så, efter ett år ska vi hosta upp 13 000 kronor!!!

Det är kanske inte vad man tänker på när man lånar 3000kr för 400kr på en månad…

…

..

.

synd bara att jag har packat ihop min tvserietittarutrustning inför flytten och inte lär få igång det på några veckor…

Jag tar vänster vid övergångsstället och sedan vänster ytterligare en gång in genom dörrarna vid tunnelbanan. Jag åker ner till plattformen och rullar som vanligt rätt långt fram. Jag rullar ombord på tåget när det kommer, sätter mig och läser min bok. Jag åker ur vagnen halvvägs, åker över plattformen och ombord på nästa tåg och fortsätter att läsa. Jag åker vidare mot jobbet, vinden i håret i den långa, branta utförsbacken.

Jag jobbar. Jag tror jag gick lite efter fem.

Efter jobbet stannar jag till på även. Jag minns inte vad jag gjorde eller vart. Jag tror det lade några minuter extra på restiden i alla fall. Jag läser min bok på tunnelbanan hem. Jag åker uppför backen och in i vänthallen. Jag tar höger ur vänthallen och stannar vid övergångsstället. När den gröna figuren hoppar upp så åker jag över gatan och tar höger längs trottoaren. När jag passerar busshållplatsen så ser jag två personer, en man och en kvinna, kliva in i en svart mercedes.

Jag åker vidare hemåt. Svänger vänster in på den smala, guppiga asfaltstigen. Åker rakt fram längs husets kortsida. Bär rullstolen uppför ståltrappen. Tar vänster ut på trottoaren och sedan vänster igen vid porten. Jag öppnar dörren och bär upp rullstolen.

Nåväl, efter mycket ältande och så – hon börjar bli lite skraltig i minnet, stackarn – så sade hon att hon hade sett att min mamma minsann varit på besök härom helgen. ”Nja”, sa jag, ”det var en kompis”. Det gick hon dock inte med på. Efter lite diskussion säger hon, ”Nej, inte hon, det var en kvinna”. Jag kände att hon aldrig skulle gå med på att denna kvinna var min kompis så, jag sade helt enkelt, ”Jaha, ja det var en bekant”. Det gick tanten med på och diskussionen kring besöket kunde avslutas.

Spännande dock att hon håller 100% koll på vilka som kommer och går genom min dörr. Ibland vill jag flytta…