I avdelningen gnäll så kommer vi idag till WGA – Microsofts fina initiativ för att ”uppmuntra användning av rätt licensierad programvara”. Själv kan jag tycka att om den nu bara är till för att ”uppmuntra användning av rätt licensierad programvara” så skulle ju en lokal kontroll och påminnelse räcka. Microsoft är tydligen inte riktigt på samma linje som jag är – de tycker istället att man ska logga så mycket information som möjligt. De tycker att följande information behövs för att ”uppmuntra användning av rätt licensierad programvara”:

• Datormärke och modell
• Versionsinformation för operativsystemet och programvaran med hjälp av Genuine Advantage
• Region- och språkinställningar
• Ett unikt nummer som verktygen automatiskt tilldelar din dator (Globally Unique Identifier eller GUID)
• Produktnyckel (i skyddad form) och produkt-ID
• BIOS-namn, versionsnummer och senaste ändringsdatum
• Hårddiskens volymserienummer (i skyddad form)
• Om installationen lyckades (om någon utfördes)
• Resultatet av verifieringskontrollen, inklusive information om kryphål och tillhörande skadliga program eller obehörig programvara som hittats, avaktiverats eller tagits bort.
• IP-adress

De skriver även

”Alla insamlade data som skulle kunna användas till att identifiera en användare används aldrig till att kontakta användaren”

vilket i och för sig känns bra, men det rimmar väldigt illa med följande stycke:

”I sådan information ingår geografisk plats, Internetleverantör (ISP) och domännamn. Stad är den minsta geografiska enhet som kan uttydas. Uttydningen görs med data som levereras av tredje part.”

Min erfarenhet är att man sällan samlar in data/stiftar lagar som man inte tänkt att utnyttja i största möjliga mån – se bara Storbritanniens sätt att frysa pengar till Island.

Så, trots att jag har en 100% laglig dator med 100% rätt licensierad programvara så väljer jag att inte installera WGA. Jag ser verkligen inte varför de ska hålla koll på vart i världen jag använder min dator. Vi får väl se hur lång tid det tar innan det blir ett krav att ha det installerat för att Windows ens ska fungera…

De säger ju att man inte bara ska sitta och gnälla hela tiden, utan faktiskt göra något åt det man gnäller över. Så, i ljuset av senaste tidens lagutvidgningar, avtalsfuffens, paketlösningar och domslut så vill jag påvisa mitt missnöje. Det hela kommer ju mycket lägligt i förhållande till 7:e juni. Så, den sjunde är det jag som röstar lila. Punkt!

Edit:

Jag såg borta hos Mia* att man kan dekorera sin blogg lite fint med hjälp av lillebrorsans banner. Så, jag gör det. Punkt!

Ibland kommer man på saker av de mest underliga anledningar. I veckan var jag på dåligt humör en kväll och fick för mig att ta ut mina aggressioner på badrumsgolvet. Sagt och gjort. Jag handskurade badrumsgolvet, rengjorde alla vattenlås och donade lite sådär. Det var väl inget speciellt med det egentligen, men för att kunna skura golvet så fick jag ju lov att flytta på allt som stod där inne – däribland min necessär. I necessären hittade jag en sten som jag helt hade glömt bort att jag har i min ägo. Kanske har den som ska få stenen också glömt det, eller så tycker hon att jag borde komma ihåg att ge den till henne för egen maskin.

Jag har alltså en vän som samlar stenar, eller, jag vet egentligen inte om hon samlar på stenarna eller minnena kring stenarna i sig. Stenarna är dock den fysiskt konkreta delen av samlandet. Så, när jag åkte till Skottland i höstas så frågade hon om jag inte kunde hålla utkik efter någon sten, vilket jag lovade att göra – med reservation för mitt oerhört värdelösa minne när det kommer till saker som är viktiga.

Slutet av vår tur i Skottland spenderade vi i Edinburgh – vi lyckades under en hel dags vandrande ta oss genom en enda gata i stan. Är inte det imponerande så säg! Anledningen till vår geografiskt korta resa den dagen var att det fanns många förtrollande saker längs den gatan i och med att vi var där mitt i festival-månaden.

Vi bodde lite utanför stan, vid Leith Docks, på Premiere Inn – ett alldeles lagom hotell att övernatta på. Har man dessutom kids så hade de ett lekland för dem med videoövervakning i restaurangdelen för föräldrarnas lugn. Praktiskt i lilla landet storebror. Som namnet på området avslöjar så var det en hamn, just vid hotellet var det dock ingen hamn utan bara en brant stenklädd sluttning ner mot vattnet. Min kära Nokia E70 gjorde inte mycket nytta den kvällen jag gav mig ut för att leta en liten sten (se nedan) däremot har David Stewart tagit en lite finare bild i området.

Eftersom jag är jag så kunde jag naturligtvis inte plocka en sten där uppe vid kanten utan jag måste så klart försöka ta mig ned för de sluttande, blöta, hala stenarna och ta en sten nere vid vattnet. Min käre far var med på promenaden och satte väl hjärtat i halsgropen 37 gånger innan jag ens börjat försöka ta mig ner. När jag väl började försöka gå ned så hände naturligtvis det oundvikliga och fotfästet försvann. Jag minns inte riktigt hur jag föll, men på fars uttryck lät det ungefär som han trodde jag skulle spräcka skallbenet på sju ställen. ;) Ramlade gjorde jag och det var lite mer spännande än nödvändigt.

Väl nere vid vattnet så upptäckte jag att om man har stora stenblock som är fästa (gjutna?) i en brant lutning och tidvattnet sköljer in och ut så finns det inte alls så många lösa stenar som man först kan tro i ett så stenigt område. Jag fick gå runt ett bra tag för att ens hitta en kantig och hemsk sten. Stenen har dock en historia, och som jag nämnde ovan så har jag en liten aning om att det är historian som är viktig.

Så, stenen finns och jag vet vart den är. Nu ska jag bara komma ihåg att lämna ifrån mig den!

Pong.