Jag har snart börjat acceptera det faktum att jag är en liten apa i en bur. Jag gillar det inte det minsta, men jag har börjat inse att det nog faktiskt är så. Varesig jag vill det eller inte så tycks jag på något djävla sätt sticka ut i vissa situationer. Argh!

Länge  har jag lyckats ignorera att det kanske är så, men nu börjar det bli lite för mycket helt enkelt. När till och med barn (tror jag det var) till kunder hos mor och far påstår sig känna igen mig från jobbet så börjar det ju vara lite svårt att ignorera. Tyvärr. Jag trivdes mycket bättre när jag trodde jag var anonym.

Den näst senaste i raden incidenter kom härom veckan när Jedster och jag bestämde oss för att återbesöka en gammal pub efter att vi varit iväg och käkat middag – romantisk middag på två.. oj oj oj. Vi traskade in och satte oss på ungefär samma ställe som vi satt förr i världen – nära dörren så det är enkelt att ta sig in och framförallt ut. En bartender jag inte kände igen från tidigare kom och tog vår order och kilade sedan iväg för att ta andras ordrar och fixa vår öl. Medan bartendern var borta så kom en av de andra bakom baren fram och hälsade med en fras i stil med ”Hej, er var det längesedan jag såg här sist!” Det var det också, sannolikt var det någon gång i augusti/september som vi var där sist. Gott minne hade hon tydligen i alla fall. Vi pratade lite och efter en stund kommer hon in på att en av de andra där bakom faktiskt vann en shamrock-tävling som några från Guinness hade anordnat i stan i samband med St. Paddy’s day. Eftersom vi båda  beställt Guinness så frågar hon om vi inte vill att han som vann ska göra våra shamrocks, vilket vi så klart ville. Detta leder oss genast in på den senaste incidenten.

Det visade sig att det inte alls var vidare oskyldigt att byta bartender mitt i beställningen. Först blev det en massa surr bakom baren, vilket var rätt underhållande. Sedan så kom det syrliga kommentarer från hon vi beställde av när vi bad om vår andra omgång. Nåväl, vi tänkte inte mer på det där och då. Sen gick vi tillbaka veckan efter – och tror ni inte hon kommenterade shamrocken när hon serverade då också! Okej, hon är jättedålig på att göra dem, men vadå… Någon form av måtta får det väl vara, vi visste väl inte det när vi beställde – och att hänga upp sig på det i en vecka känns ju lite väl overkill.

… ähh.. det här blev ju inte bra på nåt sätt.. Jag tror jag missade både min röda tråd och själva slutklämmen. Jag ger upp!