Något som länge fascinerat mig angående mig själv är min lilla fantasivärld jag kan leva i. Den börjar ofta som ett litet, litet korn. Något jag sett, hört eller känt. Det kan ligga där länge och inte sprida sig, sedan får det fart. Det kan handla om i princip vad som helst, men det följer oftast samma mönster när det växer.

Från början kan jag skilja på fantasin och verkligheten. Jag inser att det är något jag inbillar mig, men ändå släpper jag det inte utan det etsar sig fast och växer och snart är det stort nog att jag tror att det är sant. Jag börjar tolka in andra saker jag ser och hör så att de passar i mönstret för min fantasi och helst av allt stärker den. Jag ”ser” saker som inte finns. Tolkar in saker som i normalt inte ens skulle passa hemma i samma världsrymd. Jag blir enkelspårig helt sonika .

Det roliga är att jag tillfälligtvis kan agera 3:e partsåskådare till hela spektaklet. Jag kan liksom se att min värld och verkligheten inte riktigt går i samma spår, men så fort jag är tillbaka så försvinner det perspektivet och jag försvinner åter in i enkelspårigheten. Till slut tar naturligtvis fantasin slut och jag återgår till den verklighet som omgivningen – sannolikt – befinner sig i.

Ibland är de där små bubblorna mysiga små bubblor. Ibland skapas de av stress och då brukar de inte alls vara så roliga att befinna sig i. På det hela taget så skulle jag nog inte vilja vara utan de där små fantasi-resorna, även om de gör lite väl mycket skada ibland. Tänk vad mycket tråkigare min vardag skulle vara om jag uppfattade den som den verkligen var hela tiden!

… jösses vad svamligt det här blev. Jag avslutar nog här innan det spårar ur helt.