För en tid sedan så lyckades jag hitta ett sådär lagom opretentiöst ämne borta hos Mia*. Inlägget handlade om huruvida man ansåg boken vara ett heligt tingest, eller om man gick lös på den med slägga när man läste – eller något liknande… Frågan lydde mer exakt:

Handen på hjärtat, är boken fortfarande helig för dej? Har du snygga bokmärken som Jojo, eller lägger du boken på mage? Eller viker du rentav öron?

Jag kan lätt påstå att boken som fysik behållare inte på något sätt är helig för mig. Alla som någonsin sett pocketböcker i min bokhylla kan intyg detta – det ses lätt att dessa är lästa. Det första jag gör när jag börjar läsa en bok är att bryta den. Jag HATAR när min bok inte enkelt vill vika nästa blad runt till ryggen. Jag vill ha en, för mig, bekväm bok i min hand. Den ska ligga bra i handen och samtidigt vara läsbar i den ställningen.

Det där med hundöron varierar dock, men nu på slutet har det mer och mer övergått till att bara vara hundöron. Tidigare har jag fått något bokmärke från Linda, men de har som fastnat kvar i de böcker de kom med. Lite dumt kanske, men tja så kan det bli ibland. Dessutom så funkar inte bokmärken alltid så bra på böcker som läses vid pendling – bokmärken har en tendens att ramla ur när man har boken nedknycklad i väskan. Så, jag kör hundöron. Ibland även elefantöron! När jag vill veta att jag läst ner till ett visst stycke på en sisa så ser jag helt enkelt till att vika ner sidan ända till det stycket.

Boken är som sagt inte helig för mig, däremot är ofta innehållet heligt.