Jag har levt i villfarelsen att jag är en rätt anonym pendlare. Det har liksom inte varit någon som tyckts tagit någon större notis av mig, och jag har inte gjort så mycket väsen av mig. Har alltid väntat till kön in i vagnen ringlat in och sedan hoppat ombord själv och så vidare. Så fel jag hade.

Igår så flexade jag ut lite tidigare från jobbet och hoppade på ett tidigare tåg. Där satt en herre i övre medelåldern. När jag passerade så sa han något i stil med ”Jaha, du har hittat tillbaka till det här tåget, jag har inte sett dig på ett tag”. Okej. En gång ingen gång. Han var nog bara allmänt nyfiken av sig.

Idag kom en kvinna skubbandes mot hissen när dörrarna var på väg att stängas, så jag tryckte artigt upp dem. På vägen upp insinuerade hon att även hon sett mig ombord på tågen ofta. Jaha, jag är nog inte så anonym ändå.

Till råga på allt så kom idag en kollega från en annan avdelning som jag lärt känna lite, men som varit föräldraledig en längre tid, förbi mitt kontor. Det var hans andra dag tillbaka och vi småpratade lite sådär. Tio minuter senare kommer han tillbaka, sticker in huvudet genom dörren och säger: ”Du, det är inte så att du hängt på forumet ‘X’ för ett par år sedan?” Vi har ju pratat om vårt gemensamma ämne några gånger så det är väl därför han tog upp det, antog jag. Så fortsätter han med: ”Visst hade du nicket ‘X’!?”. Vilket jag hade…

So goodbye to you now, so long farewell… Så var det med den anonymiteten…