Då Petra undrade hur jag fumlade. Så jag kan göra någon form av enkel beskrivning av det hela. Som bakgrund bör nämnas att jag sällan brukar åka mjukt och försiktigt i rullstolen när jag är själv. Den här gången var inget undantag. Jag spelade Anaal Nathrakh rätt högt i lurarna och brummade fram i lagom “komma hem”-tempo.

Helt plötsligt kliver en person ut framför mig. Jag håller på att köra över henne, men lyckas bromsa och väja. I min gir så åker grejorna jag har i knät ur detsamma och jag får ut vänsterarmen. Innan jag lyckats få kontroll på prylarna så har jag dem ovanför huvudet och fumlar nu med båda armarna efter att få ner dem igen. Eftersom jag spelade lite ljuv musik i lurarna så råkade jag nog säga hej ett par bel för högt. Resten av incidenten har jag behagligt nog förträngt.