Jag har ju varit krasslig ett längre tag nu så härom dagen var första gången jag äntligen kände mig redo att åka lite rullstol igen. Jösses vad roligt det var.

Det var ingen avancerad åkning. Rak, asfalterad väg med vissa inslag av kullersten. Lätt motlut var det dessutom. En helt ypperlig mjukstart alltså. Några hundra meter kan det högst ha varit som jag åkte. Låt säga 400 + 400, med en paus om några minuter för shopping emellan.

Det kändes som sagt riktigt bra. Det känns så vansinnigt fånigt att bara sitta och peta fram rullstolen. Det är ju inte utan att man kan bli misstagen för att vara tetra. =D Inte kommer man vidare snabbt dit man ska heller, det är ju nästan så att gångare hinner före. Tragiskt är vad det är. Dubbeltragiskt till och med. =)

Dock lär jag få leva med en majoritet av petande ett tag till, för jag kände att mina luftrör inte riktigt tyckte att det var en god ide att bli ansträngda. På tal om luftrör så undrar jag vart min lungplus har tagit vägen. Denna gamla trotjänare. Man ser visserligen ut som en idiot när man kommer farande med den där i truten, men ack så skönt det är för de inre delarna av kroppen! För den som inte vet är det en typ av luftvärmeväxlare – eller vad det heter – som via membran ser till att luften man drar i sig är uppvärmd. Mycket praktiskt när det börjar bli kyligt ute.