Många säger att minnet kan påverkas av stress och press. Men, jag tror inte jag hört från någon att de fått tillbaka minnen när de varit stressade. Det har jag, och mer därtill.

Jag tror i och för sig att det kan ha att göra med vilken typ av stress det är. Tidigare har jag upplevt personlig stress, vilket varit i princip helt förlamande för mitt minne. Nu på sistonde har stressen varit i princip enbart arbetsrelaterad. Dessutom har jag 0-2 timmar på mig varje dag där jag är tvingad att sitta ner helt utan makt över hur fort saker och ting går. Det är riktigt behagligt. Ofta sover jag, ibland iaktar jag mina medresenärer, men rätt ofta så lägger jag även tid på att fundera kring mitt liv. Något jag sällan gjort konstruktivt förr.

När jag tidigare funderat över mitt liv så har det varit i så kallade kris-situationer. Därmed så har tankarna varit måttligt rationella - för att inte säga helt kaotiska och irrationella. Det har så klart lett till att inte allt för mycket vettigt kommit ur de tillfällena. Ofta så har det bara bringat än mer kaos till en i övrigt redan kaotisk situation.

Nu, när jag åker tåg, så har jag börjat fundera på de val jag gjort i livet. Jag har inte ifrågasatt något, bara börjat nysta lite i vart jag gjort val. Jag har inte ens konsekvensanalysrat valen. Det är stort nog för mig - än så länge - att bara rada upp olika perioder av val i mitt liv.

Jag har även börjat få minnesbilder från tider bak till högstadiet. Sådant jag trott gått förlorat och sådant jag inte ens kom ihåg att det skett. Kan inte erinra mig om någon period i mitt liv där minnesbilder dykt upp i den här mängden tidigare - inte heller med så spridda teman.

Det är dock lite hönan och ägget-problem över de två delarna. Vilket kom först? Började jag tänka tillbaka på saker jag kom ihåg och triggade jag därmed latenta minnesbilder, eller har bilderna triggat tankarna i övrigt. Inte för att det spelar någon vidare roll, men det är lite lustigt.

En annan trevlig sak är att jag äntligen fått tillbaka mina drömmar. Jag vet inte hur länge de varit borta, för jag hade inte uppfattat att de var borta förrän jag fick tillbaka dem. De kom tillbaka i samband med att jag hade febermardrömmar i förra veckan. Nu ska jag bara se till att behålla dem den här gången - inte mardrömmarna alltså. =)

Jag hade någon poäng och en röd tråd när jag började skriva det här inlägget, men nu är de som bortblåsta. Jag får helt enkelt avsluta inlägget med total förvirring.

TOTAL FÖRVIRRING

Måndag: Middag i Stockholm, ännu inte helt återställd efter lördagsfesten…
Tisdag: Vaknar pigg jämfört med natten, ynka 38.5ºC. Iväg till jobbet.
Onsdag: Vaknar någorlunda pigg. Iväg till flygbussen. Blir typiskt opigg och får ont under kvällen/natten.
Torsdag: Vaknar, tror jag. Krånglar oss ur hotellet. Ã…ker hem tidigt, blir 5 resor piggare bara planet lämnat marken.
Fredag: Vaknar pigg. Super(4 öl!!!) bort rösten helt.
Lördag: Vaknar med, sannolikt, liknande feber som i tisdags. Får göra två försök innan kassörskan på McDonalds fattar att jag vill ha 3 cheeseburgare. Är vettig och dricker inte en droppe alkohol på hela festen på kvällen.
Söndag: Vaknar med sprängande hufvudvärk, heltäpt näsa och halvt kokande. 1h senare var jag dödstrött och det har inte gått över än.

Tur jag ska va helt ledig nästa helg. Gäller bara att bli tillfälligt pigg på Onsdag då det är middag med kund.

Igår så var det tydligen Ladies’ Night på Globen. Det var inte helt lätt att i ösregnet kryssa sig fram bland lätt berusade medelålders tanter som gick åt alla håll samtidigt - och gärna hoppade åt något helt oväntat håll när de fick syn på rullstolen. Lättare blev det inte av regnet, rullstolen är aningen svårstyrd när det ösregnar, jag får liksom inget fäste på drivringarna, så den är lite sirapsaktig i sitt uppförande. |-|

Idag ska jag på inflyttningsfest. Det lär ju bli intressant. Ska nog bunkra upp med 7 liter läsk och ett packe Vicks blå. Jag lyckas knappt få ur mig ett ord idag, mina stämband gillade inte riktigt behandlingen de fick igår. (Nej, jag ropade inte efter de medelålders tanterna, jag hade redan “haft halva inne” - ho ho ho).

Nu ska jag gå och öva på än fler dåliga ordvistar i duschen, sen ska jag hitta en tub eller två att åka tvärs igenom stan med.

Japp, i Malmö är jag nu. Jag ska nog flytta hit, eller så kanske inte. Det blåser mer här än i Umeå och Västerås tillsammans, det trodde jag knappt var möjligt. Fast, men tanke på var byn ligger så är det ju inte så konstigt.

Än en gång så lyckas SAS utmärka sig vad gäller flygturen också, eller snarare logistiken. Jag fick som vanligt rulla ombord först. Rullstolen togs om hand - och faktiskt så kom de inte och försökte köra mig i vagn när jag skulle av, det var ju bra i alla fall - och jag satte mig på min plats. En C-plats. Gången alltså. Inte helt smart tyckte jag, men hon flygvärdinnan sa att det var bäst för att det var så svårt att ta sig in till fönsterplats. Visst, jag satt snällt där och väntade på att någon skulle börja böka sig igenom mig.

Nästan hela planet hann borda innan ett medelålders par skulle in förbi mig. Jag var snabb upp ur sätet och ställde mig i gången så fort jag hörde kvinnan börja prata om att titta ut genom fönstret - och de bökade sig in till sina platser, någorlunda smärtfritt faktiskt. En minut senare så kom en person ur boardingpersonalen och förklarade för paret att de minsann fick sitta på rad 16 - vilket de tydligen ville från början. Anledningen till att de fick sitta där, även fast deras boardingpapper sa rad 12 var att det kanske var bökigt att ta sig förbi mig eftersom jag satt i rullstol.

Vad händer? Jo, de vill naturligtvis byta plats. Så, jag får än en gång flytta mig för att släppa förbi dem. Oerhört smidigt må jag säga. Men kvinnan fick ju se ut genom fönstret utan att ha en elak flygblansvinge ivägen i alla fall.

Malmö är för övrigt… Tja, jag har ingen aning. Jag har sett flygplatsen och kontorshuset som vi är i just nu. På väg härifrån kanske man får se lite mer - vi tänkte nämligen ta oss utan taxi till hotellet, när det nu blir. Förhoppningsvis innan mörkrets inbrott.

Jag fick härom dagen följande fråga/vädjan: Kan du börja tycka om dig själv nog för att börja sköta om dig själv? Är det möjligt? Det första som hände var att jag började formulera ett svar om att det gjorde jag minsann redan. Sedan började jag tänka efter.

Skulle jag verkligen låga mig själv gå igenom det jag gör om jag nu tyckte om mig själv så mycket, och tyckte att jag själv var viktig. Nej, jag skulle nog inte det. Skulle jag tycka om mig själv så skulle jag aktivt försöka göra något åt den smärtsituation jag lever i. Jag skulle aktivt göra något åt det fysiska skick min kropp är i. Jag skulle bry mig om hur jag mådde helt enkelt. Det gör jag inte. Så länge som jag fortfarande tar mig åt något håll och kan utföra de saker jag måste så engagerar jag mig inte så mycket i resten.

Så, det hela slutade med ett enkelt svar. Nej!

Alltså, Internet är verkligen fullt av troll! (För er som inte vet vad ett troll är så är det en person som sätter sig emot alla andras åsikter alternativt postar helt befängda idéer bara för att reta upp folk.)

Det är lite intressant när man sitter och lyssnar till videoupptagningar av Mstislav Rostropovich och läser kommentarerna till en av dem på jootjoob - “saknar känsla”. Ehh… Det är inte utan att man undrar om de ens vet vem Rostropovich är - eller snarare var, han gick bort i april, 80år och en månad gammal. Visst, han var inte gud, men han var åtminstone en av 1900-talets bästa cellister!

Så har jag min 1.5:e geocahe ute nu då. Jag fick ett brådskande samtal från Mimmi just när halva världen rasat samman på jobbet, så jag uppfattade inte mer än att hon var uppjagad innan jag avslutade samtalet. Fick lite dåligt samvete för min korthet, men det kändes som att det antingen var det, eller ventilera ännu okontrollerad/odefinierad frustration rakt genom henne.

När jag ringde upp så visade det sig att hon äntligen hittat en plats att lägga ut ytterligare en cache på. Hon behövde dock sällskap och en extra GPS-enhet för att låsa koordinaterna lite bättre. Jag hann knappt hem och kasta in kläder i tvättmaskinerna innan vi skulle iväg. =)

Väl där så visade det sig inte fullt lika lätt att hitta en bra plats. Vi spanade först runt i lite människogjorda områden, men där fanns ingen uppenbart bra plats, så vi fick istället styra våra steg genom världens största upplag av mördarsniglar för att hitta en bra plats.

För att återkoppla till rubriken så är det så att den lilla lådan som cachen består utav är täckt av en svart hundbajspåse. Det är inte vilken påse som helst, utan det är Anna & Henriks lille Humle som fått bidra till cachen. Nu har nästan alla hundar jag känner varit med i cache-världen.

Zigge (dvärgschnauzer) var med på promenaderna när jag placerade ut cachen i Bjästa. Malte(schappendoes?) var inte bara med utan bidrog även generöst med hundgodis till varje cache när vi var på vår långvandring i Sigtuna. Humle (mellanpudel) fick som sagt dela med sig av sina bajspåsar, även om han inte var med vid placeringen. Inez (golden retriever) var förresten med en vända när jag försökte plocka en cache i centrala Västerås.

Detta kanske blir en ny vändning på sporten/hobbyn - att involvera så många olika hundar som möjligt. Problemet är väl bara att jag inte känner så många fler hundar…

Bitterheten kom som av sig. Visst, jag har tankarna, funderingarna och teorierna kvar inom mig ännu, men jag har bearbetat dem lite och insett att det inte skulle göra mig någon nytta att publicera dem här. Så, därför uteblir de. Enkelt och bra.

Jag har tillägnat den här helgen att älta, fundera och planera. Jag tror att jag har kommit rätt långt i hur jag vill ha mitt liv den närmaste framtiden. Det är nog första gången någonsin som jag stakar upp någon form av framtidsplan. Men, det känns som att det behövs. Nu får det vara nog med att driva omkring vind för våg och acceptera allt som kastas åt mitt håll. Nu är det dags att sluta vara impulsiv inom vissa områden och samtidigt dags att vara impulsiv inom andra. Vi får se vad det utmynnar i.

Jag har dock inte uteslutande ägnat mig åt försök till konstruktivt tänkande. Jag var även iväg och käkade en riktigt god middag på Duvel i Stockholm - lite taktik krävdes dock då min för alltid odiagnoserade magkatarr inte riktigt är vän med mig längre, förrätt sorterades bort. Ett mycket bra drag då det istället fanns möjlighet till efterrätt istället. Kom hem ofantligt sent för att vara jag dessutom. Halv ett tror jag minsann att klockan var.

Som avslutning så kan jag göra en liten efterlysning… Sökes: trevlig, social och fläckvis mogen person av kvinnlig sort som e sugen att gå på 40årskalas i mitten på september. HAKAR: Du bör nog känna mig lite, du bör kunna spendera en natt i samma hotellrum som mig (eller pröjsa för ett eget) och du bör inte vara rädd för cyklister.

Sannolikt kommer här ett väldigt bittert inlägg i veckan. Jag ska bara få lite distans till ämnet så att det inte bara blir rakt igenom elakt. Jag ska även studera Ola lite närmare, han är kungen av bitterhet - så han har nog mycket att lära mig.

För övrigt fick jag en grym kakboksliknande sak i torsdags. Så, nu är jag nästan utrustad att byta tillbaka saker med Sara. Jag kommer bara inte ihåg vad hon har som är mitt. Säkert inget av värde.