Jag har allt mer börjat lägga märke till att människor väldigt ofta samlar trofeer av något slag. Ibland medveter, ibland omedvetet. Ibland även under förnekelse. Jag undrar vad som driver oss till att göra det. Sannolikt så borde det ju vara någon form av bekräftelse. Kanske blir man en mer berättigad människa inför sig själv om man har en stor trofehylla.

Själv har jag inte lyckats hitta vad det är jag har som trofeer. Någonting måste jag ju samla på. Kanske till och med flera saker. Det som gör det hela lurigt är att många trofekammare enbart är mentala. Det är klart mycket svårare att ransaka sina mentala trofehyllor än de fysiska.

Sedan kan man ju fråga sig om det är helt nyttigt att analysera sitt trofesamlande om man bara tänkt göra det hela halvhjärtat. Är det till exempel bra att veta vad man samlar på utan att veta varför? Eller kanske rubbar man hela samlingen och syftet då…

Härom dagen, även denna gång på väg hem från jobbet, så lyckades jag väsk-skicka en massa sms. Det är ju inte ett helt ovanligt fenomen. Såhär gick det till:

Jag hade varit tvungen att jobba över. Stressigt värre för att en marknad skulle ha ut sin sida dagen efter. I vår kontroll så visade det sig att de hade lyckats ställa in så att deras sida skiljde sig avsevärt – och på fel sätt – från övriga marknaders. Allt ska presenteras på ett enhetligt sätt, därför är det inte vidare bra om en sida sticker ut.

Efter som jag fortfarande inte är särskilt bevandrad i systemet så letade jag igenom hela filstrukturen efter någon fil som kunde vara felkonfigurerad. Jag hittade visserligen en sådan, men till en annan del av sidan. Efter en dryg timmes hårslitande så insåg jag att det var dags att ringa stackars Johan som är på semester. Efter 10 minuters guidning var jag på rätt spår, och efter ytterligare någon minuts fingranskande så hittade jag felet.

Eftersom det gällde en, till antalet olika produkter, rätt stor marknad så fick jag lov att återställa felen genom att ändra på 360 ställen. Något man verkligen ser fram emot att påbörja vid 17-tiden. Nåväl, kring halv sju var jag färdig och kunde bege mig hemåt.

För att förgylla min kväll ytterligare så passade loket på att få ”tekniska problem”. Vi blev stående 4 minuter från stationen i Västerås. Lyckligtvis bara i tio – tjugo minuter. Det räckte dock för att ordentligt försämra mitt redan dåliga humör. (Blodsockertjurig, någon?) Tåget var dessutom smockfullt och vagnen kunde liknas vid en halvmesig bastu. Till råga på allt så var där ett barn som var lagom uppspelt efter en dag i storstan.

Mina fötter stod för övrigt på skönaste stället i vagnen, i alla fall om man får tro hunden som hade sin ägare i stolen bredvid mig. Så, de blev buffade och skuffade på – när de inte användes som huvudkudde. Det störde mig i och för sig inte, skoj att bli lite avbruten i sitt tjurande sådär. Däremot trodde matten att det störde så, hon envisades med att halva tiden fråga om det gick bra att hunden var där. Man kan ju inte gärna svara ”Jo, hunden stör inte, men kan du vara så vänlig och sluta prata med mig!”. Jag tror det kan uppfattas som oartigt.

Så kom vi äntligen fram till Västerås. Totalt kaos utbröt. De som hade anslutningar hade förkörsrätt och snubblade halvt på varnadra på väg ut ur tåget. Eftersom tåget var packat hade jag plockat isär stolen. Så, medan alla gick förbi kastade jag ner plånbok och mobiltelefon i väskan. När alla kommit förbi började jag bygga ihop rullen – det såg några turister (holländare?) som den perfekta inviten till att tränga sig förbi för att till synes skynda av tåget. När jag fått ihop stolen och börjat styra den mot utgången så blåser konduktören i sin visselpipa.

Jag försöker ta mig fram lite raskt, men de där turisterna tyckte nu att det var viktigare att de fick komma till såna platser än att jag fick komma av tåget. Efter lite stök och bök så lyckades jag i alla fall ta mig av vagnen och, via ICA, hem.

När jag varit hemma någon minut ringde mobilen. Det var min f.d. svärmor. Hon hade fått en bunt tomma sms från mig och tyckte att det var en alldeles ypperlig ide att ringa och informera om detta -ifall telefonen skulle ha fått spatt – samt för att samtidigt få lite info om hur det går på jobbet. Efter samtalet så spanade jag in sändlistorna. Visst hade jag väsksms:at. En bund sms till henne. Några till fröken Linder och något enstaka till fröken Broberg. De senaste visade dock leveransrapporterna att de inte gått fram. Alltid något.

Jaha, jag ska på allmän begäran börja skriva pendlingsbetraktelser här. Är det tänkt. Men först får vi ta något annat. Som i och för sig också har med pendling att göra. Nåväl, ännu ett inlägg postat från mobilen. :P

Det var några år sedan sist nu, men nu har jag lyckats igen. Lyckats göra en vådlig vurpa med rullstolen alltså.

Egentligen så har jag faktiskt aldrig gjort någon ordentlig vurpa med den nya stolen. Jag har dock ramlat lite menlöst några gånger. Den av de menlösa vurporna som jag kommer ihåg mest är den i Sigtuna. Efter dryga tre timmar geocaching i Sigtuna – vem visste att stan hade så många berg! – så skulle vi vända hemåt. Vi var uppe på en av de många kullarna och jag tyckte att det vore behagligt att slippa gå ner.

Sagt och gjort så började jag rulla nedåt. Den första uttagna bäringen tog oss över delar av fundamentet till 60-talets folkets park. Där var även en massa stenar vid kanten så jag tog det väldigt försiktigt. Balanderade så fint över de ojämna stenarna när ena hjulet plötsligt halkar ner från en hal sten och jag blir liggande på rygg. Det är ju tur man har reflexer så huvet dras upp – och jag slapp banka bakhuvet i betong. Det enda lilla men jag fick var ett ömmande lillfinger – det råkade komma i närkontakt med en av de många stenarna. Ömheten var dock borta efter någon dag.

Ã…ter till ämnet så var jag en dag, som vanligt, på väg till tåget på stationen efter jobbet. Av någon anledning, som jag inte kommer ihåg, så var jag sen. Jag rullade därför på lite extra fort – inget extraordinärt, jag bara följde igenom lite mer i varje tag. Att åka lite mer aktivt, som beskrivet ovan, medför att man förflyttar tyngdpunkten en bit framåt. Av naturliga skäl blir det även därför lite bökigare att kontrollera stolen med snabba pareringar.

På perrongen finns det bulor i marken kring varje stolpe som bär taket. De är lagom ambitiöst markerade med sprayade, gula linjer. För att inte slå runt baklänges när jag åker över dem så lyfter jag upp rullstolen på bakhjulen. Något man får lov att göra rätt ofta och mycket när man åker rullstol lite raskare än promenadtakt – och ibland även när det går så sakta. Jag passerade en sån bula utan större problem. Fortsatte, åkandes enbart på bakhjulen, även ner på baksidan av bulan. När jag börjat trycka ner stolen igen så ser jag mitt öde.

Mitt emellan de två stolparna, strax framför där jag själv befann mig, så fanns ett lagom stort hål. Cirka 15×15 centimeter med ett djup på ungefär 10 centimeter. Mina framhjul låg i en perfekt bana påväg ner mot den kanten på hålet som låg närmast. En sekund senare låg jag på rygg på asfalten. Rullstolen låg på sidan bredvid mig.

Jag har ju gjort några ordentliga vurpor med rullstolen innan, så jag började, i fallögonblicket, direkt att vrida mig för att ta emot smällen så mycket som möjligt med ryggsäcken och så lite som möjligt med händer, armar och axlar. Jag har dock samma dåliga ovana nu som då – jag samlar mynt och lösa saker under rullstolsdynan. Det innebär att jag efter varje mer eller mindre allvarlig krasch får samla småsaker i evigheter.

Otroligt nog så gjorde jag mig inte vidare illa. Jag var stel och öm i nästan en vecka och fick ett litet skrapsår på armbågen. Tur som jag har så har jag snälla arbetskamrater, så jag fick ett lila Mumin-plåster efter någon dag. Då kändes det genast mycket bättre. :p