Vem som egentligen äger ansvaret för min rullstol är en fråga jag får ställa mig lite då och då. Ofta är det faktiskt befogat – är det jag, landstinget eller tillverkaren som har ansvaret när vissa saker faller i bitar. I andra situationer så känns det mer obefogat. Det senare stämde finfint när jag åkte hem från jobbet i förra veckan.

Jag brukar försöka slå mig ner på handikapplatserna, mest för att man slipper sitta bredvid något och man kan ha rullstolen nära. Den här gången var det en sådan plats där man sitter två personer mitt emot varandra – av okänd anledning finns det alltis för lite benutrymma i denna setup – och mitt emot mig satt en tjej som tydligen skulle till Örebro. I alla fall av vad jag kunde höra på hennes telefonkonversation.

Vi hade väl i princip bara sagt hej när vi satte oss på våra platser innan tåget avgick. Mycket mer var det inte. Och rullstolen hade jag stående bredvid mig där det på övriga platser finns en vanlig tågstol. Vid nästa hållplats kommer en bunt småbarnsföräldrar med barnvagnar ombord. De håller på och bökar och stökar ett tag. Sedan försöker de köra barnvagnen förbi min rullstol, men krokar i den istället. Så tar en av kvinnorna tag i rullstolen och ska till att flytta den – när hon plötsligt inser att man kanske ska fråga om det är ok. Genast vänder hon sig mot tjejen som sitter mitt emot mig, och inte alls är i närheten av min stol, om det är ok att flytta rullstolen. Tjejen tittar frågande på mig och jag kan inte låta bli att lite spydigt utbrista ”Ja, ÄR det ok för dig att de flyttar min rullstol!”. Hon skrattar till och tycker givetvis att det är ok. Tydligen uppskattade inte hon som frågade vårt lilla humorstycke lika mycket. Hon blir dock upplyst att barnvagnen är för bred för att ens ta sig mellan sätena sedan – så hon slipper ju pinsamheten att fråga mig.