Ibland undrar jag om folk ens reflekterar det minsta över vad de håller på med. Det färskaste exemplet jag har är småbarnsföräldrar. Numera så har jag ju förmånen att kunna studera folk som åker rulltrappa ett par gånger om dagen. Av alla de människor jag studerar så är det en grupp som sticker ut – småbarnsföräldrarna. De har nämligen, inte helt oväntat, väldigt ofta en barnvagn av något slag med sig.

Jag ser inget som helst fel i att åka rulltrappa med barnvagn. Varför gå runt en halv världsdel för att åka en hiss som inte bara är långsam utan av någon outgrundlig anledning har väldigt låg syrehalt i luften. Men, om man nu ska åka med barnvagnen i rulltrappan så kanske man ska tänka lite.

Ponera att vi lägger en planka med ena änden på en pall och håller upp den, så att den ligger i våg, med andra handen. Vad händer om vi tar bort handen? Jo, plankan ramlar till golvet – det vet vi alla.

Ponera nu att vi hittar två tunna blompinnar som vi håller upp plankan med. Vad händer om vi står och gungar plankan tillräckligt länge? Jo, blompinnarna går av och plankan ramlar till golvet. Här har vi dock möjligheten att stoppa plankans fall genom att snabbt sätta dit en hand eller fot.

Om vi tänker oss ett liknande test i en rulltrappa, nu med en barnvagn istället för plankor och blompinnar. Vart ligger de svaga punkterna? Jo, i handtaget, närmare bestämt alla skarvar på handtaget. Om vi ställer oss under vagnen när vi åker så kommer vagnen att ramla på oss och vi får lite ont, men det är ingen större skada skedd. Nu är det ju dock inte så de flesta gör, utan istället så ställer de sig så att de hamnar ovanför barnvagnen.

Inte bara behöver man vika sig som en mäla – vad händer när handtaget går av? Jo, barnvagnen störtar handlöst nedför rulltrappan. Så jobbigt är det faktiskt inte att själv backa/gå sidledes in i en rulltrappa om man åker ovanifrån. Jag tror helt klart att det skulle vara värt mödan om man tänkte efter på vad som faktiskt kan hända.

För övrigt kan jag meddela att tunnelbanestockholmarna börjar vänja sig vid min närvaro. Numera törs de faktiskt gå om mig när jag sitter med rullstolen i rulltrappan. Det har de inte gjort tidigare. Jag försöker dock använda hissarna i så stor utsträckning som möjligt, för det är inte så roligt att sitta som bromskloss för alla stressade människor. Men, inte helt sällan så är hissarna trasiga.