Vem som egentligen äger ansvaret för min rullstol är en fråga jag får ställa mig lite då och då. Ofta är det faktiskt befogat - är det jag, landstinget eller tillverkaren som har ansvaret när vissa saker faller i bitar. I andra situationer så känns det mer obefogat. Det senare stämde finfint när jag åkte hem från jobbet i förra veckan.

Jag brukar försöka slå mig ner på handikapplatserna, mest för att man slipper sitta bredvid något och man kan ha rullstolen nära. Den här gången var det en sådan plats där man sitter två personer mitt emot varandra - av okänd anledning finns det alltis för lite benutrymma i denna setup - och mitt emot mig satt en tjej som tydligen skulle till Örebro. I alla fall av vad jag kunde höra på hennes telefonkonversation.

Vi hade väl i princip bara sagt hej när vi satte oss på våra platser innan tåget avgick. Mycket mer var det inte. Och rullstolen hade jag stående bredvid mig där det på övriga platser finns en vanlig tågstol. Vid nästa hållplats kommer en bunt småbarnsföräldrar med barnvagnar ombord. De håller på och bökar och stökar ett tag. Sedan försöker de köra barnvagnen förbi min rullstol, men krokar i den istället. Så tar en av kvinnorna tag i rullstolen och ska till att flytta den - när hon plötsligt inser att man kanske ska fråga om det är ok. Genast vänder hon sig mot tjejen som sitter mitt emot mig, och inte alls är i närheten av min stol, om det är ok att flytta rullstolen. Tjejen tittar frågande på mig och jag kan inte låta bli att lite spydigt utbrista “Ja, ÄR det ok för dig att de flyttar min rullstol!”. Hon skrattar till och tycker givetvis att det är ok. Tydligen uppskattade inte hon som frågade vårt lilla humorstycke lika mycket. Hon blir dock upplyst att barnvagnen är för bred för att ens ta sig mellan sätena sedan - så hon slipper ju pinsamheten att fråga mig.

Vad gör man när man måste pendla rätt långt, så att ens arbetsdag blir nästan 13 timmar lång? Jo, är man jag så försöker man naturligtvis att se hur kort tid olika saker kan ta. Nu såhär i inledningen så kollar jag det jag kan påverka minst själv - tiden dörr till dörr hemifrån till kontoret. Första dagen tog det 1h 40 minuter, eller om det var 45 minuter till och med. Idag kom jag under 1h 30 minuter. Det är nog där gränsen ligger. Jag måste sannolikt ta till ett bättre mätinstrument än att “kolla till på klockan” när man går hemifrån och när man kommer fram för att kunna mäta skillnader nu.

Ställen kvar att mäta enskilt:

• Hem till tåg
• Tåg till tunnelbana
• Tunnelbana till tåg
• Tunnelbana till jobbet
• Jobbet till tunnelbana

Den uppmärksamme märker att jag inte har tåg till hem med på listan. Det av de enkla anledningarna att sträckan är sådan att det inte påverkar vilket håll man åker åt, och jag stannar ofta på ica för att handla något på vägen hem.

På tal om något helt annat så fick jag en såndär fortune cookie för någon vecka sedan - när var det Madde var här egentligen *klura* - nåväl, den var i alla fall rätt sann, utsagan. Hoppas jag. |-|

Maak je geen zorgen.
Voorspoed staat voor de deur.

Ibland undrar jag om folk ens reflekterar det minsta över vad de håller på med. Det färskaste exemplet jag har är småbarnsföräldrar. Numera så har jag ju förmånen att kunna studera folk som åker rulltrappa ett par gånger om dagen. Av alla de människor jag studerar så är det en grupp som sticker ut - småbarnsföräldrarna. De har nämligen, inte helt oväntat, väldigt ofta en barnvagn av något slag med sig.

Jag ser inget som helst fel i att åka rulltrappa med barnvagn. Varför gå runt en halv världsdel för att åka en hiss som inte bara är långsam utan av någon outgrundlig anledning har väldigt låg syrehalt i luften. Men, om man nu ska åka med barnvagnen i rulltrappan så kanske man ska tänka lite.

Ponera att vi lägger en planka med ena änden på en pall och håller upp den, så att den ligger i våg, med andra handen. Vad händer om vi tar bort handen? Jo, plankan ramlar till golvet - det vet vi alla.

Ponera nu att vi hittar två tunna blompinnar som vi håller upp plankan med. Vad händer om vi står och gungar plankan tillräckligt länge? Jo, blompinnarna går av och plankan ramlar till golvet. Här har vi dock möjligheten att stoppa plankans fall genom att snabbt sätta dit en hand eller fot.

Om vi tänker oss ett liknande test i en rulltrappa, nu med en barnvagn istället för plankor och blompinnar. Vart ligger de svaga punkterna? Jo, i handtaget, närmare bestämt alla skarvar på handtaget. Om vi ställer oss under vagnen när vi åker så kommer vagnen att ramla på oss och vi får lite ont, men det är ingen större skada skedd. Nu är det ju dock inte så de flesta gör, utan istället så ställer de sig så att de hamnar ovanför barnvagnen.

Inte bara behöver man vika sig som en mäla - vad händer när handtaget går av? Jo, barnvagnen störtar handlöst nedför rulltrappan. Så jobbigt är det faktiskt inte att själv backa/gå sidledes in i en rulltrappa om man åker ovanifrån. Jag tror helt klart att det skulle vara värt mödan om man tänkte efter på vad som faktiskt kan hända.

För övrigt kan jag meddela att tunnelbanestockholmarna börjar vänja sig vid min närvaro. Numera törs de faktiskt gå om mig när jag sitter med rullstolen i rulltrappan. Det har de inte gjort tidigare. Jag försöker dock använda hissarna i så stor utsträckning som möjligt, för det är inte så roligt att sitta som bromskloss för alla stressade människor. Men, inte helt sällan så är hissarna trasiga.