En gång i tiden kunde jag faktiskt skriva bra. Tror jag. Jag har i och för sig väldigt lätt att romantisera de små minnen jag har av det förflutna, men jag tror att jag faktiskt kunde skriva. I alla fall bättre än vad jag kan nu.

Orsaken till varför jag inte kan skriva bra längre är väl inte så svår att komma på. Jag skriver ju nästan nästan aldrig längre saker än två till tre meningar. Att 99% av det jag skriver dessutom är chatt- och epost-konversationer gör ju inte saken bättre. Jag kan inte stoltsera med ett gott språk i någon av de situationerna. Akronymer, talspråk, dialekt och andra konstigheter är mer än ofta förekommande.

Att jag sen blir så högtravande i mitt språk att jag skulle bryta lårbenshalsen på fyra ställen om jag ramlade ner när jag väl försöker skriva något vettigare gör ju inte saken bättre. Högtravande språk flyter sällan. Det blir inte vackert på något sätt – framförallt inte eftersom jag inte riktigt besitter ordförrådet för att hålla det uppe. Det blir istället någon form av halvmesyr.

Ett problem är att jag faktiskt inte har så mycket att skriva om. Vad ska jag skriva om? Politik går ju inte eftersom jag inte är vidare insatt. Vardagsbetraktelser blir svåra då jag mest sitter hemma framför datorn och inte får så mycket intryck för sådant. (Jag hade faktiskt någon utopisk tanke om att jag skulle skriva vardagsbetraktelser här när jag började blogga. Det gick dock snabbt över och istället blev det här någon form av list-Mekka.)

Nu har jag skrivit några meningar om att inte skriva i alla fall. Så, nu är jag helt ämneslös inför framtiden igen. Jag hade i och för sig någon form av ”föreslå ämne”-period ett tag. Kanske finns det något ämne kvar där från Karin som jag kan ge mig på. Fast om jag minns rätt så var det inte några vidare seriösa ämnen, men ändå!