Jag skulle ta ytterligare ett piller i min antibiotika-kur. Sätter i mig pillret, sitter lite vid datorn ett tag och går sedan för att duscha. Känner mig lite yr när jag står i duschen. Kanske var jag mer i behov av frukost än jag trodde? Så slår det mig - tog jag verkligen rätt piller?

Nej, just det! Jag tog ett piller ur kartan bredvid antibiotika-kartan. Jag tog ur den där kartan med muskelavslappnande. De som har en varningstriangel stor som ett höghus på sig. Och jag gjorde det på tom mage. Det kommer att bli intressanta garderober jag bygger ihop i Saras lägenhet idag. |-|

Så hade man tagit sig till den sista dagen i den här tema-veckan då. Det var inte alls lika lätt att komma på funderingar som jag trodde, undra om jag ska hitta på något tema till nästa vecka också - så jag skriver lite. Så, till fredagsfunderingarna!

• Varför envisas folk, som kan min nuvarande dygnsrytm, med att ringa när jag ligger och försöker sova.
• Hur kommer det sig att en TV-serie kan vara jättebra kl 04 på morgonen, men när man tänker på den efter man vaknat dagen efter så är den jättedålig.
• Hur kommer det sig att jag, inom vissa väl utvalda - inte så väl tilltagna - områden, har sådant förbaskat flyt?

• Hur kommer det sig att min familjeläkare varit sjuk de senaste gångerna jag varit detsamma (och behövt medicin)?
• Varför är det höst-uppehåll på alla serier BARA för att jag är sjuk och har tråkigt?
• Varför måste jag åka in och lämna prover när min läkare är sjuk, men inte annars?

And I have nothing else to do…
Så funderar jag vidare.

• Varför är lövblåsare så populära?
• Varför måste man blåsa löv på samma gräsmatta flera gånger inom två månader?
• Varför måste man blåsa löv i flera timmar på en gräsmatta - som är 3×10m!

Jag hade initialt tänkt att det här skulle bli en funderingarnas vecka, med ett antal onödiga funderingar varje dag. Måndagens var ju inte så svår att komma på, tisdagens kom som “en gåva från ovan” - men kraschlandade sedan Anna dök upp på tidiga eftermiddagen idag och berättade vad hon ville igår. Nedrans.

MEN, eftersom jag vägrar bli besegrad, och det kryllar av Annor, så kan jag ta några enkla, om än svaga, fundering ändå.

• Ville Anna (nr2) något speciellt i lördags, eller skulle hon bara vara trevlig?
• Vem är egentligen Anna (nr3) och varför var hon så himla artig och trevlig?
• … naturligt så följer: Hur många Annor känner jag till egentligen!

• Vem var den där hårdrockaren som satt i mitt knä på krogen och förklarade sin kärlek till IronMaiden?
• Vem var hans polare som tydligen tyckte att jag var världens bästa när jag lite provocerande tyckte att IronMaiden inte var något att gå på konsert för - men däremot InFlames.
• Och vad menade egentligen den där Borås-killen? Jag antar att han försökte vara trevlig och uppmuntrande, men använde lite felaktiva uttryck, som t.ex. sådana som ni[vi i rullstol alltså], de där andra[de som är rullstolsburna och inte är jag]

Det finns säkert mer att fundera över i och för sig…

Min kära almanacka har kommit nu. Inte alls lika pampigt format som Geidemarks kalender, men det är fina bilder. Känns en aning konstigt att ha en almanacka full med självporträtt från en och samma person bara. Men, jag vänjer mig. Antar jag. Hoppas jag. Jo, det gör jag.

Jag tog tåget till Stockholm härom dagen. Det visade sig att jag inte var riktigt ensam om den där idén att åka dit med just det tåget som avgick då. Dessutom regnade det och blåste och var allmänt otrevligt väder så stationen var packad med folk.

När jag kom ut till tåget så var jag duktig att jag letade upp vagnen som var märkt med lappen med den där lilla gubben som sitter i en stol. När jag kommer dit så skuttar tågvärden ut och ler stort mot mig. “Vi låter de här människorna gå på först så lyfter vi in dig med liften sedan. [...] ni ringde så vi har fixat ordning plats och [...].”

Ehm, jag hade inte ringt någon. Jag förklarade för honom att jag bara köpt min biljett i TIM-automaten cirka 30 minuter tidigare, helt utan att trycka på nån specialknapp(som inte finns) som skulle indikera att jag behövde assistans. Efter viss förvirring från hans sida så fick han syn på en annan rullstol och sken genast upp lite igen. Jag lyckades dock smita förbi in i tåget innan de började strula med rampen.

Tåget var dock inte helt oväntat smockfullt, och jag hade naturligtvis ingen platsbiljett. “Obokat i vagn 15″, ropade den andra tågvärden. Jo, men tjena! Jag hade ju inte tänkt försöka böka omkring 50-11 vagnar åt ena eller andra hållet, hellre hade jag satt mig på golvet! Nåväl, jag hittade en plats och slog mig ner bredvid en sån där “väskåkare” - ni vet de där människorna som tror att de betalat en platsbiljett för sin väska också och ser ytterst motvilliga ut när man artigt frågar om man kan slå sig ner. Den trevliga tågvärden var mycket nöjd att jag hittat en plats när han återkom för att kolla biljetterna.

Väl i Stockholm så skulle jag ge mig på att åka lite pendeltåg. Lite förvånad blev jag allt när det inte fanns någon biljettlucka på den sidan som hissen fanns, och grindarna på den existerande biljettluckan såg väldigt trånga ut. Jag frågade om jag skulle trockla mig igenom biljettkassan och ut och tillbaka till hissen. De funderade lite och kom fram till att det nog var bäst eftersom det troligast var böter på att åka biljettlös.

Efter att ha bökat fram den stora tjogolappen till biljetten så kom jag ju på att de lika gärna kunde köpa min biljett så slapp jag böka med grindarna. Visst, det gick utmärkt tyckte de. Ena killen tog tjugan och gick till biljettluckan. “En biljett till den handikappade mannen i rullstol tack”, deklarerade han högt och ljudligt. Han hade nog aldrig köpt biljett åt någon annan förut. |-| De pratade lite fram och tillbaka och efter ett tag ropade han och undrade om jag hade någon form av rabatt. Jag hade naturligtvis ingen aning, eftersom det var åratal sedan jag åkte pendeln med rullstol sist - så jag sade nej. De fortsatte att växla ord där framme och ytterligare någon halvminut senare så ropar han igen och undrar om jag verkligen inte har något genom försäkringskassan i alla fall. “Nej”, svarar jag, “jag vill bara betala 20 kronor och åka till Stockholm Södra.” Han skrattar lite och lyckas få ut en biljett från mannen i luckan som tydligen fortfarande tycker att jag borde ha lite rabatt.

Dagen efter så ska jag åka tillbaka tvärs genom stan, till Märsta närmare bestämt. Jag är lite sent ute så jag kommer rullande ganska fort mot grinden och den gröna lampan börjar lysa när jag har någon meter kvar. Jag svänger ändå mot luckan och frågar om jag inte ska betala. Han bara viftar att jag ska passera. Jag försöker förklara att jag minsann ska åka till ändstation, men armviftandet fortsätter. Så, jag skyndar genom grinden och ner till spåren - fel spår. Väl där så inser jag mitt misstag och tar rulltrappan upp igen - mannen i kassan ser väldigt road ut. Jag åker sedan ner till rätt spår och kommer precis med mitt kära pendeltåg.

Jag tänker att jag ändå kommer få betala för bussen mellan Märsta och Sigtuna, så det är ju ändå ingen vinst att inte behöva betala pendeln - Sigtuna ligger av någon oförklarlig anledning INOM 20 kronors-zonen. Men, när jag kommer till bussen så finns det ingen möjlighet att gå ombord där fram om man har rullstol, så inte heller här behöver jag betala.

Jag undrar vad det är för officiell policy på det där egentligen. Ska man betala om man åker rullstol eller inte. Här i stan ska man betala. Och har man otur så blir man dessutom fastspänd av någon inkompetent chaufför som sätter grejorna så fel att man svävar mellan liv och död under bussresan.