Jag satt i busskuren utanför sjukhuset och väntade på bussen. Jag hade missat den förra avgången med 20 meter – jag vägrar röra mig fort bara för att hinna med en buss när jag inte har bråttom! Nåväl, jag hade suttit där och väntat och halvslumrat i en kvart när någon petar på mig. Jag öppnar ögonen och tar ur lurarna och möts av en sur pensionärskärring som undrar varför jag inte erbjuder henne min plats.

Eftersom jag är trött och har ont så orkar jag inte ens bry mig om att faktiskt erbjuda henne min plats, utan svarar istället: ”Jag har tyvärr inte min rullstol med mig, annars hade du fått sitta ner.” Varpå hon blir helt vansinnig och tycker att det är något av det mest oförskämda hon hört. Så kom bussen, och det blev plötsligt en icke-fråga.

Såhär i efterhand så kom jag att tänka på att hon kanske trodde att jag menade att hon skulle sitta i rullstol… Ja, ja. Nu har hon något att gnälla över till sina väninnor i alla fall.