Idag hade jag förmånen att se Kolja Blacher spela. Alldeles gratis var det också. Det var inte det minsta dåligt måste jag säga – trots att jag inte hann äta middag innan.

Efter att ha suttit i möte hela eftermiddagen så fick lillebror – nej, inte min lillebror, för någon sådan har jag inte – tag på mig och undrade om jag ville gå på Västerås Sinfonietta. Visst ville jag det. Då var klockan kvart över sex, konserten började kl sju. Efter att ha kastat iordning maten, som jag tydligen tyst lovat att laga, så tryckte jag i mig två bananer och satte av mot konserthuset.

Man kan ju, utan att ljuga, påstå att Kolja Blacher är riktigt, riktigt bra på sin violin. Visst, de är med all sannolikhet inte pjåkiga någon av de där som spelar ordinarie i Sinfoniettan heller, men jag tvivlar på att någon är fullt så vass som Herr Blacher.

Nackdelen med konserten var att jag tror all viktig information som jag hade i huvudet sunkade till sig och lade sig i någon okänd depå. Jag hoppas jag återfinner den depån, och informationen, imorgon. Annars kan det bli intressant att skriva anteckningar från mötet. |-|