På prisutdelningen i hockeyn, där vi fick ett fantastiskt glänsande silver, så stod alla snällt och log mot IOK-ledamot Gunilla Lindberg, alla utom Danijela Rundqvist – hon ropar ut:

Fan vad skönt!

Gunilla nickar glatt, säger några ord och delar ut medalj och en kram.

Såg ni förresten att de nyduschade amerikanskorna bara fick ett handskak av sin medaljutdelare, medan Gunilla kramade de genomsvettiga svenskorna. Jag skulle vilja se Arne krama de svenska herrarna efter en eventuell finalmatch!

När jag ser finalmatchen inser jag också att jag inte kan något om svensk damhockey. Visst, man kan de klassiska namnen Martin, Root, Holst och Rundqvist. Men när 2:a och 3:e femmorna började spela bra och namnen ropades i anfallszon så sitter man ju som ett frågetecken. Tur att SOK har en bra hemsida så man kan kolla klubbtillhörighet och sådant också. Det känns tryggt.

När vi ändå är inne på OS: Visst var det Anjas rätt att bli förbannad när hon blev trea i kombinationen! Kanske är det inte praktiskt för ens image att knäcka staven och kasta skidorna inför miljonpublik, MEN har man satt ett mål att ta OS-guld och sedan anser sig missa det målet för att man är dålig själv så tycker jag att man har all rätt att bli förbannad. Det är nästan en skyldighet – om man trivs med att förlora och inte uppnå sina mål så kommer man ju inte långt någonstans. Sedan kanske man som sagt ska välja sina platser att ge utlopp för sina känslor. Roligast måste ändå vara när hon kommer ut från dopningsbyggnaden, fortfarande sur och irriterad, och blir än mer förbannad för att någon snott hennes stav. Hon blir dock inte sur för att någon stulit den i sig, utan att den inte längre finns kvar så att hon kan knäcka den också!!! :>>