Charlotte ringde mitt i curlingen igår och frågade om jag hade något att dricka, för hon och Anna skulle komma förbi och fika. Jag var nöjd att vi hade fun light hemma, vilket visade sig vara hyfsat fel. Vi hade 10ml fun light!!! Men, eftersom jag är en problemlösare så ringde jag genast till Peter och förhörde mig om han hade något drickbart hemma. Naturligtvis hade han det - han hade just kommit hem från affären. Snäll som jag är så bjöd jag in honom på fika, under förutsättning att han tog med sig drickat. :.

Så, nu sitter jag och käkar rester från fikat igår då, rosa princesstårta och lite kl/rämkaka. Det känns faktiskt lite konstigt, smörgåstårtan jag åt till frukost igår kändes betydligt mer naturligt på något sätt. :crazy:

Utifall det skulle vara någon som gillar hundar som läser detta så kan jag passa på att lägga in en hyfsat nytagen bild på Zigge the Schnauzer. Han är ju numera klippt(ryckt) och inte alls lika gullig som förr, men han får vara med ändå.

Zigge of the Jungle

Nu ska jag äta klart min näringsriktiga frukost!

Björn Lind måste vara en av sveriges mest leende olympier. Vart man än ser honom så möts man först av hans bländande leende. När man fick se målgången på skidstafetten för herrarna så ser man i publikhavet bakom målfållan ett jätteleende - naturligtvis är det Lind som tagit sig dit. I intervjuer verkar han också vara sig själv, han säger som han tycker och inte vad någon annan tycker att han ska säga. Det måste vara för att han är på dagen en månad yngre än mig.

Ja, vad ska man säga. Lika sur och förbannad som hon var för kombinationsprestationen, lika glad var hon idag, när hon väl vunnit sitt guld. Det var ju inte en helt smärtfri resa under dagen, men tydligen har Anja Pärson kopierat en känd kroatiskas vinnarkoncept. Det är rätt enkelt egentligen, man blir lite skadad eller sjuk och får på så sätt nerverna under kontroll och kan vinna guld!

Efter tävlingen kommer naturligtvis prisutdelningen. En kroatisk IOK-delegat väljer att låta Pernilla Wiberg dela ut medaljerna. Visst var jag fullt medveten om att Pärson är stark, 170cm med 81kg muskler går ju inte av för hackor. Varken jag eller Pernilla Wiberg var förberedd på Pärsons karriärbyte, hon verkar ha skrivit på för Huyndais lyftkransavdelning! Mitt under segerkramen lättar helt plötsligt 68kg Wiberg från marken och flyger upp på prispallen. Vem har sagt att raka marklyft inte har en praktiskt användning!

Jag såg den här listan hos Heidi, och tänkte att den var väl skojig å kika på. Sen kom jag på att jag måste vara en äkta bloggare och fylla i den själv!

A is for age: om 1 dygn är jag 28år.

B is for booze of choice: Single Malt
C is for career: fuck-up?
D is for your dad’s name: Lage - det är grejor det.
E is for essential items to bring to a party: Kläder är praktiskt.
F is for favourite song at the moment: Fire - Bruce Springsteen
G is for favourite game: Den sjöng väl Cardigans
H is for home town: Ligger i Ö-vikstrakten
I is for instruments you play: Inget faktiskt. Önskar jag kunde.
J is for jam or jelly you like: Önos Jordgubb

K is for kids: Nej tack. Blev dreglad på nog för flera dagar igår.
L is for living arrangements: Samboende, lägenhet.
M is for mother’s name: A-C (Ja, dubbelnamn här med)
N is for name of your crush: Jag är kär i så mycket samtidigt, men min sambo kommer som första tanke.
O is for overnight hospital stays: Fler än jag önskar!
P is for phobias: Sova just nu. Tandläkare mest.
Q is for quotes you like:

I’m a cat. I mean, not like a house cat. Not like Murray, Dolores! I’m a stray. Wanders the streets alone. Kinda’ distant and mean. Not a cat you’d wanna pet or bring home to your kids. You just don’t know where those claws are, you know. And I’m a black cat. And I have many, many lives. And now you know who I am.

R is for relationship that lasted the longest: Det jag är i nu.

S is for sartorial style: Jag vet inte riktigt om jag har någon stil. Bara det är skönt och jag trivs med det så e jag nöjd sedan.
T is for time you wake up: När jag vaknar/väcks.
U is for underwear: Så klart!
V is for vegetables you love: Gurka.
W is for weekend plans: Eventuellt årsmöte. Tvättid. Minns inget mer.
X is for x-rays you’ve had: Så många att jag inte har koll. Fast mest magnetkamera, räknas det egentligen?
Y is for yummy food you make: Köttfärssås är väl jummy-bummy?
Z is for zodiac sign: Fiskdjävul
Ã… är för åt dem som du vill skicka listan vidare till: DIG (postbacks i comments - bitte!)

Ä är för älsklingstrend: BLOGGNING - |-|
Ö är för en önskan just nu: Världsfred, mat på bordet och evig lycka.

På prisutdelningen i hockeyn, där vi fick ett fantastiskt glänsande silver, så stod alla snällt och log mot IOK-ledamot Gunilla Lindberg, alla utom Danijela Rundqvist - hon ropar ut:

Fan vad skönt!

Gunilla nickar glatt, säger några ord och delar ut medalj och en kram.

Såg ni förresten att de nyduschade amerikanskorna bara fick ett handskak av sin medaljutdelare, medan Gunilla kramade de genomsvettiga svenskorna. Jag skulle vilja se Arne krama de svenska herrarna efter en eventuell finalmatch!

När jag ser finalmatchen inser jag också att jag inte kan något om svensk damhockey. Visst, man kan de klassiska namnen Martin, Root, Holst och Rundqvist. Men när 2:a och 3:e femmorna började spela bra och namnen ropades i anfallszon så sitter man ju som ett frågetecken. Tur att SOK har en bra hemsida så man kan kolla klubbtillhörighet och sådant också. Det känns tryggt.

När vi ändå är inne på OS: Visst var det Anjas rätt att bli förbannad när hon blev trea i kombinationen! Kanske är det inte praktiskt för ens image att knäcka staven och kasta skidorna inför miljonpublik, MEN har man satt ett mål att ta OS-guld och sedan anser sig missa det målet för att man är dålig själv så tycker jag att man har all rätt att bli förbannad. Det är nästan en skyldighet - om man trivs med att förlora och inte uppnå sina mål så kommer man ju inte långt någonstans. Sedan kanske man som sagt ska välja sina platser att ge utlopp för sina känslor. Roligast måste ändå vara när hon kommer ut från dopningsbyggnaden, fortfarande sur och irriterad, och blir än mer förbannad för att någon snott hennes stav. Hon blir dock inte sur för att någon stulit den i sig, utan att den inte längre finns kvar så att hon kan knäcka den också!!! :>>

En gång i världshistorien så kunde jag gå fort. Den kunskapen är numera borta med vinden. Jag försökte idag hålla samma tempo som en person som passerade mig, jag kände att det var ett lagom friskt tempo att hålla. Men inte lyckades jag komma i närheten av det inte. Jag vet bara två sätt att gå fort på - dessa två kan även kombineras.

Det första sättet är att skjuta ifrån i steget med vristen. Det kan jag simulera lite med min vänstra skena - man trycker ihop den kraftigt när man går med kroppen över foten och sedan skjuter den iväg som en fjäder när foten kommer bakom kroppen. Med högerfoten funkar inte den modellen. Jag antar att jag tillsätter någon form av förspänning i vänsterfoten som jag inte kan replikera med högerfoten, då den är lite sämre. Problemet med det här sättet att gå fort är att jag bara kan få ut en liten mängd energi ur skenan, och trampar jag snett så står jag helt plötsligt - i princip - stilla.

Det andra sättet jag känner till är att dra genom steget med baklåren. Det här var min styrka när jag tränade och tävlade - jag hade en väldigt aggressiv mellanfas i mitt steg, vilket ledde till god accelleration trots min längd. Det gjorde också att jag fick en riktigt snygg bakåtpendel i mitt steg. Hade jag bara haft liknande knälyft så hade jag haft ett grymt snyggt steg - nu var det istället bara halvbra. Ã…ter till ämnet så kan jag verkligen inte dra med baklåren nuförtiden. Det finns två möjliga scenarion när jag drar till med baklåren. Det första är att jag verkligen lyckas få ner kraften i backen - men då har jag ingen koll på riktningen så helt plötsligt kan jag ha en färdrikning som ligger 45 grader mot den tänkta. :crazy: Eller så händer ingenting förutom att jag blir trött av anspänningen i muskeln, men jag får ingen kontraktion.

Frekvens och steglängd tycker jag innefattas i de båda resonemangen ovan. Visst kommer man snabbare framåt om man ökar steglängden med bibehållen frekvens - men hur uppnår man det utan att öka mängden energi som går in i steget?

Hjälp… någon med andra tips?

Johnny Grape var en av sveriges större och mer underhållande bodybuilders på 90-talet. Han slutade tävla 1997, men gjorde sedan comeback till 2005. Även hans fru är en stor bodybuilder, med bland annat vinst i veteran-VM 2002. Jag var på ett seminarium med Johnny, där han berättade lite om sin karriär och hur han ser på tränande, ätande och planerande som tävlande tvåbarnsförälder.

Det var dessutom inte bara Johnny som satsade i familjen, utan även Lisbeth, vilket gjorde att de hade lite mer problem med schemaläggningen. En viktig del som de såg det var att barnen skulle påverkas så lite som möjligt - vilket är lättare sagt än gjort som man fick veta senare. En del av strategin var i alla fall att barnen aldrig skulle somna eller vakna utan minst en vuxen i huset. Han trodde att de lyckats rätt bra, i alla fall trodde han, skämtsamt, att det inte skulle bli några bestående men för barnen, men han berättade om två roliga incidenter som visar hur svårt det är att inte påverka sin omgivning.

Eftersom de bor i ett radhusområde så skvallras det ju rätt hårt, och grannarna frågar gärna ut både vuxna och barn hur det står till i huset. Mot slutet av comeback-perioden så frågade en av grannarna den äldre sonen om han tyckte pappa skulle fortsätta tävla. Svaret blev ett rungande nej. Sonen ville minsann att dieten skulle ta slut så att de kunde äta hamburgare snart igen.

Det roliga var att de var på hamburgerbaren lika ofta under diet-perioden som annars. Den enda skillnaden var att under dieten så åt inte föräldrarna hamburgare utan tog en kopp kaffe istället. När de frågade barnen om “mys-fredag”, som familjen hade stadigt, så saknade de den också - för det var inte samma sak att bara de åt ut chips- och godisskålarna!

Den andra incidenten skedde efter att de tävlat. Johnny och Lisbeth försökte efter bästa förmåga att träna posering när barnen sov, antingen på morgonen eller så på kvällen. Men ju närmare tävlingen de kom desto mer poseringsträning krävdes och det hände att barnen fanns i samma rum när de stod och flexade framför speglarna - men barnen såg oftast på tv eller läste någon bok eller liknande. De tyckte, med all rätt, att det var pinsamt att föräldrarna stod i bikini och kalsonger och spände musklerna framför en spegelvägg och därför ägnade de - till synes - inte så mycket tid åt att bry sig i vad föräldrarna höll på med i rummet.

Några veckor efter tävlandet låg skivan med poseringsmusik fortfarande kvar i cd-växlaren och en kväll så hoppade Lisbeths låt igång när hela familjen var i vardagsrummet. Johnny och Lisbeth kikade upp och får se den minsta grabben (3½ år!) göra hela Lisbeths fria posering till musiken!!! [Och så försöker folk påstå att reklam inte påverkar människor? ALLT påverkar]

Nåväl, det mest intressanta/skrämmande var ändå Johnnys diet - framförallt slutet. Jag visste att dieterna var extrema, men nollningen och rensningen trodde jag inte var fullt så aggressiva som de var. Under den perioden så åt han 400gram fullvärdigt protein om dagen, och så nära 0 gram kolhydrater han bara kunde komma. Till detta så drack han 16 liter vatten per dygn. 88| 36 timmar innan tävling så ströp han vattentillförseln helt XX( för att hårdna, och 12 timmar innan tävling så började han äta kolhydrater igen. (Dock visade det sig att kolhydraterna kom för tidigt, men det ändrade han tydligen på till den andra tävlingen. |-|)

Helt plötsligt så känner man sig ju själv som en väldigt sund människa vad gäller kosten.

Jahapp, idag har jag fått reda på vem jag egentligen är. Anna hade en länk till ett yrkesvalstest i sin dagbok, så jag kände mig tvingad att pröva det. Sedan fick jag upp nån reklambanner där det stod något i stil med “Röstar du på rätt parti”, så även där fick jag lov att pröva.

Vem är jag då?

Jo, yrkesvalsmässigt är är alltså en ekonom, möjligtvis en revisor - en sådan som inte vad vad “kreativ bokföring” är.

ivve - ekonomen
© 2006 TCO

Politiskt är jag folkpartist, till 88 procent i alla fall. Vad de övriga 12 procenten består i vet ingen riktigt, men jag känner, som nybliven ekonom, att det är väldigt viktigt att veta vart de är!

ivve - folkpartisten
© 2006 Aftonbladet Nya Medier

På diverse reklamplatser runt om i, åtminstone, min stad gick det under senhösten/vintern 2005 att läsa:

Vi blev årets bank, nu talar vi inte mer om det!

Tokigt bra reklam tyckte jag. Lite fräckt att bara säga det “en” gång och sedan låta det vara. Smart trick för att man ska reagera. Om inte… Jo, just det! De bröt sitt löfte! :> På utskicken med årsbeskeden står det stort och tydligt stämplat på, åtminstone, en plats:

Ã…rets bank 2005

Det är ju inte så smart att påbörja sitt bank-år med att bryta sina egna löften. I alla fall inte om man vill kamma hem samma utmärkelse ytterligare en gång. Jag blir så less. Det vore ju praktiskt om de vore konsistenta på de där reklambyråerna.

Hmm, jag tror att blogg-taggning är någon form av epedemi, nu är jag taggad av Anna igen!

“Du är utmanad! Reglerna: Du skall göra upp en lista på fem BRA saker eller egenskaper du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Bra saker om dej själv. ”

• När jag verkligen måste så kan jag koncentrera mig grymt bra. Att sitta med samma sak i 17 timmar är för mig inget problem när det behövs.
• Jag har lätt att lära mig saker, och är det något som tar längre tid än vad jag har så brukar jag vara grymt bra på att gena.
• Jag är tålig, bara för att saker gör ont behöver jag inte sluta.
• Jag är alldeles lagom lång, så man ser ofta mycket bra i folksamlingar och butiker och andra ställen där man kan behöva en liten överblick.
• Jag är mycket händigare än många verkar tro, så jag kan fixa saker som behövs, men blir sällan tillfrågad och slipper därmed!

Som vanligt så känner jag ju knappt någon som bloggar, så jag får väl utmana Susanne igen då.

Det var ju kalas hemma hos Mimmi, så jag passade på att dokumentera hennes omtalade lampor. Jag hade bara hört beskrivningar av dessa och hade mycket höga förväntningar. Jag måste dock säga att jag blev lite besviken på hall-lampan - jag hade nämligen målat upp en oerhört vacket bild med mycket grövre armar och mer prål. Den är ju näst intill pryd (vilket i sin tur kanske är anledningen till faderns citat nedan).

Först ut har vi kärnkraftverket i köket! Denna pärla innehåller ynka 6st 60W lampor! 88| (lågenergi är för fegisar!) [Förutom att den kallas kraftverket så är den väldigt lik ett kakfat som min mormor hade när hon levde. Kakfatet var dock något mindre.]

Kraftverket i köket

Efter köket så kommer hallen, eller för att citera någons far:

Vilken församling har du varit och bestulit på den där?

(Det undrar jag med B) )

Något från en altargång?

Vardagsrummet innehåller något som jag faktiskt inte ens kan beskriva. Var sjutton säger man om något som ser ut såhär?

Ja, vad kallar man detta?

Behöver jag ens nämna att nedanstående lampor hänger på väggen i sovrummet?

Rödljusen av.

Rödljusen på!