I måndags åkte jag hem från jobbet tidigare, jag var sjuk så jag kände att det nog var bättre att jag jobbade hemifrån än att jag satt och smittade alla på kontoret. Eftersom jag var hemma tidigare än vanligt så blev ”grannpolisen” orolig när hon hörde ljud i trappuppgången på ”icke-korrekt” tid och överföll mig i trappuppgången när jag var på väg upp. Lyckligtvis så var jag beredd på det hela och hörde rasslet i hennes lås långt innan hon började hoa ner för att höra vem som var där.
Nåväl, efter mycket ältande och så – hon börjar bli lite skraltig i minnet, stackarn – så sade hon att hon hade sett att min mamma minsann varit på besök härom helgen. ”Nja”, sa jag, ”det var en kompis”. Det gick hon dock inte med på. Efter lite diskussion säger hon, ”Nej, inte hon, det var en kvinna”. Jag kände att hon aldrig skulle gå med på att denna kvinna var min kompis så, jag sade helt enkelt, ”Jaha, ja det var en bekant”. Det gick tanten med på och diskussionen kring besöket kunde avslutas.
Spännande dock att hon håller 100% koll på vilka som kommer och går genom min dörr. Ibland vill jag flytta…
I avdelningen gnäll så kommer vi idag till WGA – Microsofts fina initiativ för att ”uppmuntra användning av rätt licensierad programvara”. Själv kan jag tycka att om den nu bara är till för att ”uppmuntra användning av rätt licensierad programvara” så skulle ju en lokal kontroll och påminnelse räcka. Microsoft är tydligen inte riktigt på samma linje som jag är – de tycker istället att man ska logga så mycket information som möjligt. De tycker att följande information behövs för att ”uppmuntra användning av rätt licensierad programvara”:
De skriver även
”Alla insamlade data som skulle kunna användas till att identifiera en användare används aldrig till att kontakta användaren”
vilket i och för sig känns bra, men det rimmar väldigt illa med följande stycke:
”I sådan information ingår geografisk plats, Internetleverantör (ISP) och domännamn. Stad är den minsta geografiska enhet som kan uttydas. Uttydningen görs med data som levereras av tredje part.”
Min erfarenhet är att man sällan samlar in data/stiftar lagar som man inte tänkt att utnyttja i största möjliga mån – se bara Storbritanniens sätt att frysa pengar till Island.
Så, trots att jag har en 100% laglig dator med 100% rätt licensierad programvara så väljer jag att inte installera WGA. Jag ser verkligen inte varför de ska hålla koll på vart i världen jag använder min dator. Vi får väl se hur lång tid det tar innan det blir ett krav att ha det installerat för att Windows ens ska fungera…
De säger ju att man inte bara ska sitta och gnälla hela tiden, utan faktiskt göra något åt det man gnäller över. Så, i ljuset av senaste tidens lagutvidgningar, avtalsfuffens, paketlösningar och domslut så vill jag påvisa mitt missnöje. Det hela kommer ju mycket lägligt i förhållande till 7:e juni. Så, den sjunde är det jag som röstar lila. Punkt!
Edit:
Jag såg borta hos Mia* att man kan dekorera sin blogg lite fint med hjälp av lillebrorsans banner. Så, jag gör det. Punkt!
Ibland kommer man på saker av de mest underliga anledningar. I veckan var jag på dåligt humör en kväll och fick för mig att ta ut mina aggressioner på badrumsgolvet. Sagt och gjort. Jag handskurade badrumsgolvet, rengjorde alla vattenlås och donade lite sådär. Det var väl inget speciellt med det egentligen, men för att kunna skura golvet så fick jag ju lov att flytta på allt som stod där inne – däribland min necessär. I necessären hittade jag en sten som jag helt hade glömt bort att jag har i min ägo. Kanske har den som ska få stenen också glömt det, eller så tycker hon att jag borde komma ihåg att ge den till henne för egen maskin.
Jag har alltså en vän som samlar stenar, eller, jag vet egentligen inte om hon samlar på stenarna eller minnena kring stenarna i sig. Stenarna är dock den fysiskt konkreta delen av samlandet. Så, när jag åkte till Skottland i höstas så frågade hon om jag inte kunde hålla utkik efter någon sten, vilket jag lovade att göra – med reservation för mitt oerhört värdelösa minne när det kommer till saker som är viktiga.
Slutet av vår tur i Skottland spenderade vi i Edinburgh – vi lyckades under en hel dags vandrande ta oss genom en enda gata i stan. Är inte det imponerande så säg! Anledningen till vår geografiskt korta resa den dagen var att det fanns många förtrollande saker längs den gatan i och med att vi var där mitt i festival-månaden.
Vi bodde lite utanför stan, vid Leith Docks, på Premiere Inn – ett alldeles lagom hotell att övernatta på. Har man dessutom kids så hade de ett lekland för dem med videoövervakning i restaurangdelen för föräldrarnas lugn. Praktiskt i lilla landet storebror. Som namnet på området avslöjar så var det en hamn, just vid hotellet var det dock ingen hamn utan bara en brant stenklädd sluttning ner mot vattnet. Min kära Nokia E70 gjorde inte mycket nytta den kvällen jag gav mig ut för att leta en liten sten (se nedan) däremot har David Stewart tagit en lite finare bild i området.
Eftersom jag är jag så kunde jag naturligtvis inte plocka en sten där uppe vid kanten utan jag måste så klart försöka ta mig ned för de sluttande, blöta, hala stenarna och ta en sten nere vid vattnet. Min käre far var med på promenaden och satte väl hjärtat i halsgropen 37 gånger innan jag ens börjat försöka ta mig ner. När jag väl började försöka gå ned så hände naturligtvis det oundvikliga och fotfästet försvann. Jag minns inte riktigt hur jag föll, men på fars uttryck lät det ungefär som han trodde jag skulle spräcka skallbenet på sju ställen. 
Ramlade gjorde jag och det var lite mer spännande än nödvändigt.
Väl nere vid vattnet så upptäckte jag att om man har stora stenblock som är fästa (gjutna?) i en brant lutning och tidvattnet sköljer in och ut så finns det inte alls så många lösa stenar som man först kan tro i ett så stenigt område. Jag fick gå runt ett bra tag för att ens hitta en kantig och hemsk sten. Stenen har dock en historia, och som jag nämnde ovan så har jag en liten aning om att det är historian som är viktig.
Så, stenen finns och jag vet vart den är. Nu ska jag bara komma ihåg att lämna ifrån mig den!
Idag börjar den helt fantastiska IPRED-lagstiftningen att gälla. Vad den exakt innebär för dig får du själv läsa in dig på. Vad den innebär för mig är att jag från och med idag vägrar att köpa en DVD- och/eller CD-skiva. Jag vägrar betala för någon form av e-tjänst för att ge mig tillgång till så kallat ”upphovsrättsskyddat material” och jag funderar starkt på att inte hyra film längre. Vill jag lyssna på musik så finns där gratistjänster. Vill jag se på film så får jag vänta tills de hamnar på min tv.
Det tråkiga med min lilla bojkott är att jag sannolikt blir alldeles för ensam i den. Den kommer inte att märkas. Tyvärr. Jag kan bara naivt hoppas att fler hakar på. Please…
Jag läste även en liten artikel om att många ställen sannolikt kommer att måsta stänga sina publika nät i och med att de inte vill bli dragna inför rätten var och varannan minut. Det är lite spännande hur alla kämpar för demokrati i världen – så länge vi inte räknar in internet i begreppet! I det senare är det fullt legitimt med diktatur och fullskalig censur. Än mer patetiskt blir det när det pekas finger åt Kinas internet-censur. Vi är inte många millimeter bättre. Inte från och med idag.
För övrigt så funderar jag på vad som händer om jag åberopar copyright för all text jag skriver i min blogg och lämnar in ansökan om husrannsakan för varje enskilt IP som besöker min blogg för att de laddat ner min text. Det är ju ändå min ”intellectual property”…
Närrå, men öl först.
Jag har snart börjat acceptera det faktum att jag är en liten apa i en bur. Jag gillar det inte det minsta, men jag har börjat inse att det nog faktiskt är så. Varesig jag vill det eller inte så tycks jag på något djävla sätt sticka ut i vissa situationer. Argh!
Länge har jag lyckats ignorera att det kanske är så, men nu börjar det bli lite för mycket helt enkelt. När till och med barn (tror jag det var) till kunder hos mor och far påstår sig känna igen mig från jobbet så börjar det ju vara lite svårt att ignorera. Tyvärr. Jag trivdes mycket bättre när jag trodde jag var anonym.
Den näst senaste i raden incidenter kom härom veckan när Jedster och jag bestämde oss för att återbesöka en gammal pub efter att vi varit iväg och käkat middag – romantisk middag på två.. oj oj oj. Vi traskade in och satte oss på ungefär samma ställe som vi satt förr i världen – nära dörren så det är enkelt att ta sig in och framförallt ut. En bartender jag inte kände igen från tidigare kom och tog vår order och kilade sedan iväg för att ta andras ordrar och fixa vår öl. Medan bartendern var borta så kom en av de andra bakom baren fram och hälsade med en fras i stil med ”Hej, er var det längesedan jag såg här sist!” Det var det också, sannolikt var det någon gång i augusti/september som vi var där sist. Gott minne hade hon tydligen i alla fall. Vi pratade lite och efter en stund kommer hon in på att en av de andra där bakom faktiskt vann en shamrock-tävling som några från Guinness hade anordnat i stan i samband med St. Paddy’s day. Eftersom vi båda beställt Guinness så frågar hon om vi inte vill att han som vann ska göra våra shamrocks, vilket vi så klart ville. Detta leder oss genast in på den senaste incidenten.
Det visade sig att det inte alls var vidare oskyldigt att byta bartender mitt i beställningen. Först blev det en massa surr bakom baren, vilket var rätt underhållande. Sedan så kom det syrliga kommentarer från hon vi beställde av när vi bad om vår andra omgång. Nåväl, vi tänkte inte mer på det där och då. Sen gick vi tillbaka veckan efter – och tror ni inte hon kommenterade shamrocken när hon serverade då också! Okej, hon är jättedålig på att göra dem, men vadå… Någon form av måtta får det väl vara, vi visste väl inte det när vi beställde – och att hänga upp sig på det i en vecka känns ju lite väl overkill.
… ähh.. det här blev ju inte bra på nåt sätt.. Jag tror jag missade både min röda tråd och själva slutklämmen. Jag ger upp!
Den här veckan har helt klart varit annorlunda. I avdelningen klyschor så kan jag närmst jämföra den här veckan med en berg- och dalbana. Jag tror inte ett enda veckans första fem dygn saknade varesig eurofi, ångest, längtan, förvirring, irritation eller glädje. Det var heller inte små doser av något av de olika beståndsdelarna. Kanske borde jag jämföra veckan med en puckelpist istället för en berg- och dalbana, det har ju ändå gått rätt fort upp och ner.
Tyvärr så har det mesta kretsat kring jobbet och så så jag vill inte skriva något mer om det, men jag ville ändå vädra lite så de som råkat ut för mig kanske har en liten aning om varför.
Det såg så vansinnigt tomt ut när jag tog bort den här så kallade dynamiska sidorutan så jag får helt enkelt lov att skriva lite utfyllnadstext också. Notera vilken oerhört fin avatar jag har skapat. Är den inte lik mig så säg!
Prenumerera
juni 10, 2009 
8 Comments 